Bambi

That's it.
Jag kommer dö, så är det bara. Goodbye, ajöss, so long Bitch och ha-det-bra-hej.

Vi tjejer är ena fantastiska skapelser, det måste ni hålla med om. Förutom att vi är heta och får gå i dom snyggaste skorna, är vi ibland ruskigt bra på att läsa av känslor, vi är beskyddande, har högre smärtgräns och vet oftast hur vi ska göra för att få precis vad vi vill. Många gånger är vi ta mig fan bättre på att vara män än vad män är.

Men dagar som denna skulle jag ha gjort nästan vad som helst för att få vara född till kille - bara för att få slippa de två första dagarna av mensen. Jag dör! Ligger dubbelvikt med en kokhet vetekudde under en hårt knuten halsduk runt magen, dricker mängder av varmt te och trycker i mig all choklad som möjligen går att hitta i huset. Vanligtvis är det bara att trycka i sig ett lyckopiller förklätt till Naproxen, så är jag glad och smärtfri igen inom 2 timmar. Men nu står medicinskåpet tomt (varför, o Varför skjuter man alltid upp att införskaffa smärtstillande? Kaos!) och jag kan inte göra annat än att lida vidare och försöka härda ut utan att tårarna av ynklighet ska börja rinna. Och mina ljumksar och knän har också fått sig en knäpp som gör att jag vill stretcha ut lederna till dess yttersta för att lindra det onda där också ist för att ligga i fosterställning, men då gör ju magen ännu ondare och det blir ist en ond och blodtörstig jävla cirkel som som sagt kommer ta död på mig när som helst.
För övrigt har mina ben dessutom råkat få ta del av något ännu mer idiotiskt som går under namnet "restless legs", vilket gör att det mer ofta än sällan känner att jag efter 25 år fortfarande har växtvärk.
Upprepar därför efter ovanstående min skriftliga bön från föregående inlägg: kan jag snälla bara sluta vara tjej för ett litet tag?


Inget händer givetvis, och jag smörjer ist in hela mig med voltaren gel ljumskarna med tigerbalsam.
Fuck my life. Fuck my life så himla mkt!

Dream on - Aerosmith

Alltså - kan jag inte bara sluta? Sluta vara tjej för ett litet tag? Sluta gräma mig och överanalysera massa bullshit, förloras i bilder i mitt huvud som aldrig hänt och bagatellisera det som actually betyder något? Kan jag snälla bara sluta hålla käften när jag egentligen vill skrika och bara sluta gräva ner mig i ångest och andra idiotiska känslor när jag bara vill leva? Bara sluta och låta mig ge upp för en liten stund, låta mig slappna av och bara för en liten stund få vara ensam i mitt eget huvud. Turn off the world and say hello to me.







Sådärja. Game on.

Jag fullkomligt älskar människor som får en att le. Som sätter ett riktigt stort leende på ens läppar, ett leende som håller i sig, som har gjort ett redigt intryck och som gör att man omedvetet börjar le av bara tanken på just den där personen som från ingenstans gjorde en så fascinerad.
Jag snackar självklart om Dolly, den mest awesome dam som i femtioårsåldern som började snacka med mig en fredag då vi i kylan väntade på en försenad buss. Så öppen och trevlig, en person som på riktigt blir hög på livet. Under vår resa från Roslagsgatan till T-centralen snackade vi oavbrutet om allt mellan himmel och jord - recept, sport, resor, vädret, kriminalitet, jobb och livet i allmänhet. En resa och konversation på cirkus 75 minuter. Hon nämde t o m var hon bodde om jag skulle ha vägarna förbi. En sån sjukt härlig människa, så när vi nästan kramade varandra hejdå var jag tvungen att ringa och berätta för mamma.

Och det roligaste?
Hon jobbar som värd på Friskis&Svettis och fick mig att lova att komma över och börja träna. Så vem vet, kanske har jag träffat den människa som kommer få mitt arsle ur vagnen och actually ta tag i mitt 10 år gamla nyrårslöfte?

 One day without laughter is one day waste of time 

Jag mår så bra. Förutom den lilla detaljen om att jag har tappat matlusten och är ganska så bitter på mitt jobb just nu, så känner jag mig bra. Det känns så himla skönt att jag äntligen kommit på det jag vill göra, jag har hittat ett mål med vad jag vill bli när jag blir stor. Den bästa känslan är nog egentligen att jag vet att jag kan fixa det, jag känner själv att jag har en känsla för det här och att I set my own limits. Jag vet vad jag vill göra, och jag har börjat utforma tankarna och idéerna som snurrar och byggs upp i mitt huvud. Ja, nu jävlar kör vi, och jag är så sjukt jävla taggad!

"Some people see things as they are and ask "why?"
I dream things that never were, and ask "why not?"

Okej, då har man legat över toaletten i drygt ett dygn. Jag har ingenting kvar i magen, men likt förbannat krampar den bara för att jävlas med mig, vilket gör att jag känner hur en riktig äcklig mer eller mindre träningsvärk kommer smygande. Kräksjukan är ta mig fan inte helt okej, är totalt handikappat och kraftlös. Och så är man dessutom gräsänkling för tillfället, vilket inte gör hela saken bättre. Dags att sluta gnälla nu, och ta sig dubbelvikt till frysen och hämta mitt älskade och välbehövda blåbär&vaniljgräddglass samtidigt som jag ska ha min nördiga x-men maraton. Jag, glass och Hugh Jackman MÅSTE vara botemedlet mot den tillfälligt ynkliga lilla kärring jag känner mig som just nu.

Cryin' - Aerosmith

Så, en dag när man trodde att man örjade 06.30, men bittert fick veta att man var ledig och omöjligt kunde somna om därefter, var dags för en heldag av nyttigheter. Efter den andra koppen kaffe satte man igång med tvättning, städning, inhandling, bäddade rent och dessutom sydde en golvkudde bara för att upptäcka att klockan inte var mer än 15. Såå...vad skulle jag göra nu? Jo! Baka citronscones och sega chokladrutor såklart :) Sen en kalkonmiddag och vardagligt kvällsmys med pojken innan det var dags att lägga sig och börja 6.30 dagen efter ist.

 
  

Miss you - Blink 182

...so dance with me, darling
let us forget our busy days
just come close to me
and we'll escape just for a while
so much that I want you
so much I know that I won't
and I can just watch
as love passes me by
with no chance of doubt
just flies carelessly
and leaves me broken
and in love with a memory
from when we danced...

Hell yeah, baby!



Beautiful - Thornley

För att fira min kusins födelsedag blev jag och syster medbjudna på Disney on ice tillsammans med kusinbarn, gudfar och Virres kille. Premiärvistelse för mig och Sophie, och Disneynördar som vi är var vi helt tagna av hela showen, och stirrade oavbrutet ut över arenan mer storögda än lilla sexåriga Linnéa. 
 

   
   
   
  

Once upon a dream - Sleeping Beauty 
 
 

Jag är en sån person som kan styra upp ofantligt långa listor med nyårslöften. Eller löfter och löften, snarare planer på vad jag ska göra, förbättra, se och införskaffa under året. Har genom åren aldrig varit speciellt bra på att följa mina egna råd och uppmaningar, men nu när jag lyckades med tre stycken förra året är jag ganska så motiverad till att lycka med minst lika många till i år.

- Börja träna. Det här har varit mitt nyårslöfte det senaste mer eller mindre 10åren, vilket gör att vi modifierar detta löfte med; hitta någon som ger mig en hård spark i arslet, och tvingar med mig på träning.
- Göra mer saker som ger guldkant på tillvaron, exempelvis konserter, teater, ståuppkomik, äventyrsbad, restaurangbesök, miniroadtrps och allt däremellan.
- Nu när jag vägen more or less 56kg, kör vi igång igen och satsar på 58!
- Göra minst två utlandsresor, en USA-resa är redan bokad tillsammans med pojken, och det blir förhoppningsvis en liten visit till Nice inom de närmaste månaderna.
- Ny tatuering, eller helst två. Motiv och placering är redan planerade, dags att boka tid.
- Få styrning på vårt lilla hus, det ska byggas, målas, väljas tapeter och bli massa poolbadande emellanåt.
- Satsa 90% av min lediga tid på skolan, och försöka få ut min kreativa sida.
- Läsa mer böcker, och framförallt börja läsa tidningarna så jag actuallt vet vad som händer i världen ist för att låtsas fatta vad folk snackar om.
- Skratta högst, höras mest och le genom varje dag så brett jag bara kan.

Life after you - Daughtry

Wow. Nu har det gått så lång tid att jag inte ens kommer ihåg när jag skrev senast. Men nu känner jag att tiden är inne, det är dags att göra ett halvhjärtat försök till att berätta om mitt icke så jättespännande (men för mig oftast helt jävla fantastiska) liv för ingen speciell alls.

För att starta lite lätt tycker jag att ett par väl valda meningar om 2011 är på sin plats, som var ett sjukt givande år. Det började ju med att man fick en liten form av redemption för gammal ost, och kunde efter ett tag hitta tillbaka till min vän igen, jag tillbringade ett par välbehövliga veckor i my happy place i Nice i mars, spenderade min sommarsemester med min bästis, tillbringade en helg i Gävle, mysdag i Enköping, började plugga lite smått till inredningsarkitekt, och så många fantastiska småsaker som man bara kan beskriva med leenden, höga gapskratt och känslor av lycka. Att min älskade systerson kom till världen och gjorde mig till gudmor, min kära systeryser förlovade sig med en descent karl, ännu en kusindotter öppnade sina bruna ögon för första gången, min bilkörande och mobilgalna farfar fyllde 90 pigga år och min rörande överraskningsfödelsedagsfest när det var dags att fylla 25 unga år är bara ett fåtal saker som spred så mkt kärlek, skratt och ljus över mitt 2011. Måste dock även också nämna hur stolt jag är över mig själv över att jag för första gången lyckades hålla mina mest viktiga nyårslöften för första gången - få fina stabila naglar, väga minst 56kg och ta körkort. Även om min älskade och saknade bästa farmor lämnade ett stort hål i mitt hjärta, känner jag ändå att 2011, trots ett par djupa dalar, mådde så sjukt jävla bra och fick mitt att inse för 8321:e gången om hur bra jag actually har det.

Mitt 2011 ien salig blandning bilder:

   

   
   
   
    
    
   
   
  
  
  
   
   
   
   

Milky Way - OMD

På söndagskvällen började jag få ont i halsen. "Hur tänkte du nu?" undrade jag så här i början av min välbehövliga semester, men insåg rätt fort att detta nog inte tänkte gå över på ett par dagar. Den natten kunde jag inte sova, men fick uppleva små hjärtklappningar, kände mig andfådd och upp i varv samtidigt som halsen inte ville göra så att jag kunde andas ordentligt. Något kändes inte riktigt som det stor rätt till. Runt fyra på morgonen lyckades jag nog iaf få ett par timmars sömn innan jag satte mig vid datorn och letade efter orsaker till motvillig andfåddhet. Efter ett sycke om KOL, lungcancer och andra lungproblem stod det att det alltid skulle kollas upp, och det var bara att glida iväg till husläkaren och hoppas på det bästa. Tre timmar tog det innan jag fick träffa H som klämde lite, kände lite och fågade lite. Och jag berättade min hemska natt, och att jag dessutom skulle behöva recept på elocol till psoriasisen som har börjat ge sig tillkänna lite grann i hårbotten. "Okej, men hur mår du?" fick jag tillbaka. "Ditt jävla pucko, varför tror du att jag är här?!" tänkte jag, innan hon hann fortsätta och menade mer privat, och att allt jag berättat är olika symptomer på stress. (snacka bitter jag blev över att ha väntat tre timmar och betalat 150 pänn för att någon ska säga att jag är stressad - även om det faktiskt skulle kunna stämma).

Jag har aldrig ansett mig vara en stressad person, jag upplevs många gånger vara rätt stresstålig. Jag är rätt bekymmerslös, och rycker många gånger på axlarna med frasen "äh, det är lugnt, det löser sig", för jag funkar så - försöker lägga så lite last som möjligt på andra, sätter i stort sett alla andra framför mig och menar att jag alltid klarar mig, för så har det alltid vara. Nu känns det ganska så fail att min hjärna och min kropp inte går hand i hand längre, och vi vet ju alltså redan vad min semester ska försöka gås åt till, med början att iaf lyckas sova genom en hel natt.

Hur som helst, det slutade med att jag iaf fick kolla upp mina blodvärden. Doch ringde hon dagen efter och ville att jag skulle in och stickas igen då jag tydligen hade en ökning av vita blodkroppar. "Ät inte efter klockan 21, och kom hit morgonen efter på fastande mage" (jag som är konstant hungrig var måttligt road över detta). Sagt och gjort, jag gled in på labbet och presenterade mig för provtagerskan, som kollade lite i mina filer innan hon printade ut alla lappar. Efter att hon markerat lapparna på sju olika flaskor höjdes mina ögonbryn med två dm och hon frågade snällt om jag ville ligga ner. "Tack gärna" svarade jag, och stapplade sedan ut och begav mig till föräldrarna för att snylta frukost, berocca och kakor.

Så nu är det bara att hålla tummarna!


Everything fades - Poets of the Fall

Absolut sista dagen på jobbet innan semestern började var ju självklart tvunget att firas med öl och dans med E, V & L på Melanders och...ett ställe som jag inte kommer ihåg riktig just nu, men som låg i Gamla stan någonstans :) Galna brydar som tog ett nattdopp medan jag ist högg en skjuts hem - men bra trevligt!  

  

Rise your glass - P!nk

Ikväll stod det middag hos T på schemat. Mötte upp C i Täby centrum för att fullfölja vårat uppdrag att införskaffa grönsallad, och efter en fantastisk smoothie vid fontänen var det alltså dags att bege oss iväg. T var redan i full gång med att koka makaroner till våran standard-makaronilåda och efter att jag och C försökt dela både knivar och skärbräda till salladshuggning, var middagen perfekt lagad. Satte oss utomhus, och snackade om livet, uppdaterade våran mördarlista och fick smaka T's supergoda biskvier. Helt enkelt en fantastiskt mysig torsdagskväll.

  

  

Survive - Rise Against

Ibland får man in märkliga saker på jobbet. Små spännande saker som bara måste testas. Jag menar, vem i hela helvetet har hört talas om donuts-persikor?



Dreamy wednesdays - The Wannadies