Hulk
Okej, då har man legat över toaletten i drygt ett dygn. Jag har ingenting kvar i magen, men likt förbannat krampar den bara för att jävlas med mig, vilket gör att jag känner hur en riktig äcklig mer eller mindre träningsvärk kommer smygande. Kräksjukan är ta mig fan inte helt okej, är totalt handikappat och kraftlös. Och så är man dessutom gräsänkling för tillfället, vilket inte gör hela saken bättre. Dags att sluta gnälla nu, och ta sig dubbelvikt till frysen och hämta mitt älskade och välbehövda blåbär&vaniljgräddglass samtidigt som jag ska ha min nördiga x-men maraton. Jag, glass och Hugh Jackman MÅSTE vara botemedlet mot den tillfälligt ynkliga lilla kärring jag känner mig som just nu.
Cryin' - Aerosmith
Farmor
Jag har länge fasat för den här dagen. Jag visste att den skulle vara tvungen att komma förr eller senare, men jag har fasat för den sedan jag var liten. Jag kan inte förklara det lilla speciella band jag upplevde att vi hade, annat än att det var oerhört betydelsefullt att det fanns där. Hon fanns alltid där, hon brydde sig om, hon lyssnade, hon fick en att le, hon tog med mig oh min syster till centrumtrippar, huvudstabadet, guldporten och cirkus, hon läste högt kronblom, gnuttarna, hälge och tjalle tvärvigg och ville inget annat än att vi alla skulle ha det bra.
Jag kan inte förklara min saknad i ord. Jag vet bara att jag börjar gråta oprovocerat ibland, och att det gör så satans ont i hjärtat. Jag har tappat all min luft, och vet inte hur jag ska börja andas igen.
R.I.P Farmor, saknaden är alldeles för stor.
Tack mina fina vänner för väldigt uppskattade blommor <3
Endlessly, She said - AFI
FML
Alltså, jag borde seriöst ta och bita huvudet av killarna på tele2! Hur i hela helvetet kan man stänga av någons mobil utan att ha full koll på papprerna?! Övergår mitt förstånd. Vilket betyder att jag har kört med min dampbil fram och tillbaka mellan Väsby och Täby för att kunna hugga en telefon för att ringa och bråka med kundtjänsten, logga in på internetbanken, skriva ett gäng mail, och åka tillbaka för att ringa lite till för att sedan fortsätta min fantastiskt värdelösa dag på jobbet.
Så med andra ord, min mobil är ur funktion, så jag är totalt strandad. Jag har haft en stressig och jobbig arbetsdag, ryggen gör ont, fick lingonvecka och är naproxenlös. Pojken är inte hemma, och kan som sagt inte snacka med någon. Fick dessutom nyss mail om att jag inte är antagen till utbildningen då det var närmare 600pers som skulle kivas om 38 platser. Livet suger. Och då har jag inte ens räknat in på bilen.
Fuck my life. Det är tur att jag har en ledig helg framför mig där jag dessutom inte lär träffa någon annan än min knäkanin.
Tear away - Drowning Pool
Så med andra ord, min mobil är ur funktion, så jag är totalt strandad. Jag har haft en stressig och jobbig arbetsdag, ryggen gör ont, fick lingonvecka och är naproxenlös. Pojken är inte hemma, och kan som sagt inte snacka med någon. Fick dessutom nyss mail om att jag inte är antagen till utbildningen då det var närmare 600pers som skulle kivas om 38 platser. Livet suger. Och då har jag inte ens räknat in på bilen.
Fuck my life. Det är tur att jag har en ledig helg framför mig där jag dessutom inte lär träffa någon annan än min knäkanin.
Tear away - Drowning Pool
Life is a lesson, you'll learn it when you're through
Vilket jävla år jag har haft hittills, och det har tagit lång tid att kunna titta tillbaka på det utan det riktigt bekommer mig längre. Man får ju fortfarande ta allt som det kommer, och kravla vidare ett steg i taget, men vafan - stark eller inte stark, det är helt enkelt upp till bevis.
Vad jag har lärt mig under den här våren, som jag aldrig trott var möjligt:
För det första, har jag lärt mig den hårda vägen nackdelen med att inte käka tillräckligt med frukt och grönsaker. Eller nackdelen med att inte äta över huvud taget.
För det andra har jag dessutom lärt mig, och sett på nära håll, hur oerhört viktigt det är att motionera, och jag måste ta väldigt stor vara på mig själv om jag inte vill hamna i samma sits.
Vidare har jag lärt mig att en actuall blixt faktiskt kan komma från en klar himmel, bokstavligt talat.
Jag har insett det sorgliga i att man oftast lägger energin på att uppskatta fel saker, och tar alldeles för mkt för givet.
Jag har fått reda på att det fortfarande är okej att snacka bakom ryggen på varandra ist för att ta saken med personen i fråga.
Jag har insett att rykten och bullshit aldrig kommer att dö ut, hur gammal man än blir.
Jag har också insett att folk som påstår sig älska en, är faktiskt tragiskt nog, dom som sårar dig allra mest, och får dig att känna dig helt betydelselös.
Och jag har också lärt mig vad en vän egentligen är, på riktigt.
Men nu är det dags för nya tag, och försöka göra det bästa av resten av året som är kvar. Som det ser ut nu tror jag ta mig fan att jag actually kan trivas i världen upp-och-ner.
"...so here's to the good times, here's to the bad
Here's to the memories that we all had
Here's to tomorrow, let yesterday pass us by
Here's to our old friends who helped us get by
Here's to the dreamers, may their dreams never die
If we believe we can keep all the good times alive..."
Starting all over again - Bon Jovi
Insomnia
Har varit näst intill totalt internetlös i 2månader nu. Dock vaknade jag nyss och kände att det bara var dags att lägga till en stor summa på telefonräkningen och skriva en liten update, det känns som att jag har mkt som jag vill få ur mig, och då har jag hört att ordspyor är en helt fantastisk grej.
Jag vet att det här hände för en kanske en månad sen, men likt förbannat grämer jag mig och måste få säga mitt.
Anledningen till att han ringde dig den där natten var inget annat än att min mobil hade dött, och ditt nr var det enda han hade till någon av min sk kompisar. Självklart ringde han dig, för han var orolig och du hade försatt dig själv i en sits där han vet att du gärna talar om saker om mig, och du hade själv lagt dig i vårt förhållande från första början den gången när du började snacka me honom på fb när jag och han bråkade. Och hur du säger att du blev terroriserad övergår mitt förstånd, med tanke på att det inte fanns någon där som tvingade dig att svara, du kunde ha stängt av ljudet, du kunde nekat samtalen, du kunde sagt att du skulle jobba och inte ville att han ringer dig, du kunde sagt vafan som helst. Men du valde att svara, och öppna dig väldigt mkt om vad du tycker och tänker om allt, och skyll dig själv. Och det är något som är helt fashinerande också, du kan tala om för Alla andra vad du tycker, du kan t o m tala om för min pojkvän vad du tycker, men likt förbannat har du inte haft stake nog att själv ta det med mig.
Can you just for once be close to me
Patetiskt.
Rip, my beloved
Min fantastiska hund avlivades dagen innan vi åkte till Grekland. Med åldern inne, och blindhet och dövhet i antågande var det nog dags. Samtidigt ändå inte, eftersom hon ändå kunde vara så sjukt pigg för en sextonårig liten hund. Det var jättetufft, och hela familjen storgrät. Det känns fortfarande inte som att den dagen har inträffat, utan att hon kommer skällandes när man ringer på dörren i Täby. Helt sjukt. Jag hoppas att du mår så mkt bättre nu, iaf klarnade himlen upp när du kom dit.
ChiJurika - Lisa
"...and scars are souveniers you'll never lose
the past is never far
did you lose yourself somewhere out there
did you get to be a star?
and don't it make you sad to know that life
is more than who we are?
I think about you all the time
but I don't need the same
if it's lonely where you are - come back down
and I won't tell no one your name..."
Name - Goo Goo Dolls
"...and scars are souveniers you'll never lose
the past is never far
did you lose yourself somewhere out there
did you get to be a star?
and don't it make you sad to know that life
is more than who we are?
I think about you all the time
but I don't need the same
if it's lonely where you are - come back down
and I won't tell no one your name..."
Name - Goo Goo Dolls
Game over
"...don't stop, never give up
hold your head up high and reach the top
let the world see what you have got
and bring it all back to you..."
hold your head up high and reach the top
let the world see what you have got
and bring it all back to you..."
Det är en svacka.
Men jag kommer tillbaka.
Åh, var så säker.
CONTINUE?
YES NO
YES NO
Love
"...det är en kamp
det är ett spel
en strategi, en teknik
det är en konst
det är ett projekt,
en vetenskap, en process
och en lektion manaldrig tar sig igenom..."
det är ett spel
en strategi, en teknik
det är en konst
det är ett projekt,
en vetenskap, en process
och en lektion man
Glory days
Jag har haft mina galet bittra dagar. Jag har stirrat väldigt mkt upp i taket, och jag har fällt väldigt många dryga kommentarer och startat många bråk helt i onödan. Jag kanske har varit lite för dryg och konstig egentligen, och att alla bearbetar saker annorlunda och uppenbarligen med ett och annat snedsteg är uppenbarligen en klen förklaring. Jag vet att jag egentligen är en mkt bättre människa än så?
Ett par veckor senare fick jag en kär kommentar av A - hon tyckte att det var jättekul att jag kändes gladare, livligare och mer som gamla jag igen. Hon hade saknat det lite. Och visst, när man till sist sköt allt åt sidan för att bara få vara, så kanske man lyckades hitta den gamla stigen en kort period igen. Kunde vara lite mer spontan, och jag kunde träffa alla kompisarna jag inte träffat på länge. Så det kändes rätt bra egentligen när man sitter och snackar skit i vårsolen.
Jag har börjat träna, seriöst den här gången. Jag får akupunktur med jämna mellanrum och tränar mer än vad jag egentligen behöver. Jag skojar och skrattar på mitt äckliga jobb, och trivs på något konstigt sätt där egentligen. Jag har kapat håret och gått upp ett par kg (som jag går ner igen så fort jag blir förkyld eller utsatt för pollenallergi för första gången i mitt liv). Jag har sökt utbildningar inom turism, juridik, journalistik och socionomi, och nu är det egentligen bara att ta tag i samtalet till komvux, och försöka söka den där KY-utbildningen M snackade om.
Men kompenserar det allt?
Helt plötsligt inser man att det hela känns lite awkward. Jag är fullt medveten om att jag inte har varit den bästa människan i världen den senaste tiden, jag har varit galet tanklös och inte riktigt orkat bry mig om de små sakerna som faktiskt betyder något. Men jag håller på att ta mig tillbaka, och få någon form av styrning på saker och ting. Försöka prioritera de viktiga sakerna, de små detaljerna och att säga "nej" och att tacka för mig på andra håll.
Men det jag börjar märka är att det tydligen inte är så okej för andra. Alla sitter och skrattar tillsammans, och här sitter man själv. Det spelar ingen roll om man försökt ringa, jag vet inte om det här är problemet, men måste ha gjort något galet dumt som ingen vill tala om för att liksom knappt räknas längre.
Ett par veckor senare fick jag en kär kommentar av A - hon tyckte att det var jättekul att jag kändes gladare, livligare och mer som gamla jag igen. Hon hade saknat det lite. Och visst, när man till sist sköt allt åt sidan för att bara få vara, så kanske man lyckades hitta den gamla stigen en kort period igen. Kunde vara lite mer spontan, och jag kunde träffa alla kompisarna jag inte träffat på länge. Så det kändes rätt bra egentligen när man sitter och snackar skit i vårsolen.
Jag har börjat träna, seriöst den här gången. Jag får akupunktur med jämna mellanrum och tränar mer än vad jag egentligen behöver. Jag skojar och skrattar på mitt äckliga jobb, och trivs på något konstigt sätt där egentligen. Jag har kapat håret och gått upp ett par kg (som jag går ner igen så fort jag blir förkyld eller utsatt för pollenallergi för första gången i mitt liv). Jag har sökt utbildningar inom turism, juridik, journalistik och socionomi, och nu är det egentligen bara att ta tag i samtalet till komvux, och försöka söka den där KY-utbildningen M snackade om.
Men kompenserar det allt?
Helt plötsligt inser man att det hela känns lite awkward. Jag är fullt medveten om att jag inte har varit den bästa människan i världen den senaste tiden, jag har varit galet tanklös och inte riktigt orkat bry mig om de små sakerna som faktiskt betyder något. Men jag håller på att ta mig tillbaka, och få någon form av styrning på saker och ting. Försöka prioritera de viktiga sakerna, de små detaljerna och att säga "nej" och att tacka för mig på andra håll.
Men det jag börjar märka är att det tydligen inte är så okej för andra. Alla sitter och skrattar tillsammans, och här sitter man själv. Det spelar ingen roll om man försökt ringa, jag vet inte om det här är problemet, men måste ha gjort något galet dumt som ingen vill tala om för att liksom knappt räknas längre.
Nej, det kompenserar verkligen inte allt.
Men suck it up, med så mkt annat.
Skyldig.
Baby come home - American Hi-Fi
Something you used to know
Det här har seriöst varit den värsta julen ever.
Morfar var inte med. Mamma var sjuk. Julen kom och gick i en sjuklig fart och framförallt stress. Timmen med Kalle var i stort sett den enda lugna stunden den här tiden. Är det inte det ena eller det andra så är det alltid något skit som dyker upp. Jag har glömt hur det känns när allt är helt och håller något man brukar kallar bra. Visst fick jag mkt, visst åt man mkt gott, men det är liksom inte allt. Så hur i hela helvetet kompenserar man det?
The devil in the wishing well - Five for fighting
Morfar var inte med. Mamma var sjuk. Julen kom och gick i en sjuklig fart och framförallt stress. Timmen med Kalle var i stort sett den enda lugna stunden den här tiden. Är det inte det ena eller det andra så är det alltid något skit som dyker upp. Jag har glömt hur det känns när allt är helt och håller något man brukar kallar bra. Visst fick jag mkt, visst åt man mkt gott, men det är liksom inte allt. Så hur i hela helvetet kompenserar man det?
The devil in the wishing well - Five for fighting
So fucking merry xmas
Jag älskar julen. Det är något av det mysigaste, men fantastiska som finns. Faktiskt. Förra året skulle jag prompt ha en riktigt gran, stjärnor i fönstren, adventsljusstakar, granris, julbaka, fyllejulpyssel, julstjärnor, hyacinter, massvis av fina kulor och självklart julmusik. Julen är ta mig fan min.
Inför födelsedagsfirandet och första advent fick jag upp julstjärnor, men vi har fortfarande inte fixat kablar som kan få dom att lysa. Jag införskaffade två klassiska ljusstakar till sovrummet, men har inte ens kopplat in dom i kontakten. Jag köpte en julstjärna, men den är död. Jag fick ett kalenderljus av farfar, men den är fortfarande ny. Bryr mig knappt längre. Jag frostade äpplen, satte nejlikor i mandariner, bjöd på glögg och har julkökshanddukarna framme. Det var den dagen jag hade den minsta julkänsla, och jag hade planerat mkt mer så in i helvete. Ha pepparkaksbak med honom, jag tänkte baka lussebullar på lucia med glitter i håret, jag tänkte införskaffa ett draperi med mjuka snöbollar, jag tänkte ha snöspray på fönstren, skaffa golvljuslykor och massvis med blockljus, vit amaryllis och granris och små silverjulkulor i en stor golvvas, fyllejulpyssla med föräldrarna, skicka julkort och göra julgodis som man har suktat åt i Leva & Bo. Men nej. Jag vet inte vad mer jag ska säga än "nej".
Jag är så jäkla otaggad så att det är tragiskt. Det har regnat konstant en vecka. Jag jobbar varje dag, och hinner knappt gå och julshoppa. Jag har knappt några pengar kvar att julshoppa för. Har köpt pepparkaksdeg, men är övertygad om att jag inte kommer baka. Vad hände med julkänslan? Jag har ta mig fan inte ens någon chokladkalender! Gick en tidig promenad med honom igår, gick förbi shellmacken där man sålde julgranar och han nämnde något om att vi skulle köpa en sen. Jag tittade lite snett på dom och mumlade väl ett litet "jo" men tänkte i mitt virriga sinne att nej, det finns faktiskt ingen anledning. Orka skaffa gran. Och då är det något som inte riktigt står lika rätt till. Det är inte jul någonstans. Det känns rätt värdelöst, and why?
Kan du komma med lite julkänsla, älskling?
Through glass - Stone sour
Inför födelsedagsfirandet och första advent fick jag upp julstjärnor, men vi har fortfarande inte fixat kablar som kan få dom att lysa. Jag införskaffade två klassiska ljusstakar till sovrummet, men har inte ens kopplat in dom i kontakten. Jag köpte en julstjärna, men den är död. Jag fick ett kalenderljus av farfar, men den är fortfarande ny. Bryr mig knappt längre. Jag frostade äpplen, satte nejlikor i mandariner, bjöd på glögg och har julkökshanddukarna framme. Det var den dagen jag hade den minsta julkänsla, och jag hade planerat mkt mer så in i helvete. Ha pepparkaksbak med honom, jag tänkte baka lussebullar på lucia med glitter i håret, jag tänkte införskaffa ett draperi med mjuka snöbollar, jag tänkte ha snöspray på fönstren, skaffa golvljuslykor och massvis med blockljus, vit amaryllis och granris och små silverjulkulor i en stor golvvas, fyllejulpyssla med föräldrarna, skicka julkort och göra julgodis som man har suktat åt i Leva & Bo. Men nej. Jag vet inte vad mer jag ska säga än "nej".
Jag är så jäkla otaggad så att det är tragiskt. Det har regnat konstant en vecka. Jag jobbar varje dag, och hinner knappt gå och julshoppa. Jag har knappt några pengar kvar att julshoppa för. Har köpt pepparkaksdeg, men är övertygad om att jag inte kommer baka. Vad hände med julkänslan? Jag har ta mig fan inte ens någon chokladkalender! Gick en tidig promenad med honom igår, gick förbi shellmacken där man sålde julgranar och han nämnde något om att vi skulle köpa en sen. Jag tittade lite snett på dom och mumlade väl ett litet "jo" men tänkte i mitt virriga sinne att nej, det finns faktiskt ingen anledning. Orka skaffa gran. Och då är det något som inte riktigt står lika rätt till. Det är inte jul någonstans. Det känns rätt värdelöst, and why?
Kan du komma med lite julkänsla, älskling?
Through glass - Stone sour
This is it
Jag tycker inte om det här. Det gör jag faktiskt inte. Dagarna känns som rutin, jag blir aldrig förvånad längre. Vad som händer hemma, på jobbet, i världen - jag kommer inte ihåg hur det känns att bli förvånad. Jag förväntar mig inte heller att bli förvånad längre. Det krävs mkt för att något ska överraska mig. Det är tragiskt. I väntan på vad som helst blir man i stort sett ändå bara besviken. Hur gör man för att komma över detta? Måste jag skaffa ett större nät av bekanta? Någon att kunna träffa nästan när som helst på dygnet? Måste jag skaffa en s.k. hobby, en riktig hobby som kan uttrycka ensamma aktiviteter av olika slag? Måste jag kanske skaffa ett liv som jag alltid har påstått mig ha? Vad som helst som gör att idag inte känns som igår, att mina dagar inte är som en daggmasks, att ingen dag är den andra lik. Jag är inte en sådan tjej som vill ha rutinmässigt tv-tittande, rutinmässiga telefonsamtal och sms, eller det skulle kanske vara helt okej...såvida det kunde dyka upp något nån jävla gång som man inte är beredd på, något som överraskar, något spontant. Något som kompenserar gå-upp-åka-till-jobbet-äta-mat-titta-på-tv-sova-syndromet. Och i väntan på detta "något" känns det som att jag missar så mkt annat. Det är som att jag förväntade mig att det skulle vara något mer än bara det "här". Don't you too want to live your life while you're still alive?
"...everyday I take one step,
and every time it's like two steps back
the world is a circle,
with only a one road track
Today was good when I still was asleep
but while I dreamed I realized
I was counting yestedays sheep
Nothing called "excitement", nothing called "surprise"
just something called "expected", and the world is cold as ice
I see the world spinns around, and take the life in it's fall
I see smiles of living fast, but I can't feel the rythm at all
What do I miss, what do I need
something called "adrenaline" without the cut-and-bleed
maybe i don't need something, only someone just like you
someone who knows the world we live in, and could tell me something true
who knows the life we're supposed to live
and what road we're supposed to drive
and then maybe you could show me,
how it feels to be alive..."
...
and every time it's like two steps back
the world is a circle,
with only a one road track
Today was good when I still was asleep
but while I dreamed I realized
I was counting yestedays sheep
Nothing called "excitement", nothing called "surprise"
just something called "expected", and the world is cold as ice
I see the world spinns around, and take the life in it's fall
I see smiles of living fast, but I can't feel the rythm at all
What do I miss, what do I need
something called "adrenaline" without the cut-and-bleed
maybe i don't need something, only someone just like you
someone who knows the world we live in, and could tell me something true
who knows the life we're supposed to live
and what road we're supposed to drive
and then maybe you could show me,
how it feels to be alive..."
...
Måste ta tillbaka hälften av vad jag skrev. Blev precis invaderad av tre troll som lyfter våra element, ett i varje rum. Alla har olika dialekt och en har den längsta feta buttcracken jag någonsin sett, dessutom har alla en matsked snus i käften. Det var faktiskt något man inte förväntade sig en torsdagsmorgon. Så nu är min dag gjord!
Skynda dig, älskade
Begravning. Det är då det faktiskt är tillåtet att låta tårarna rinna fritt och göra svarta ränder på kinderna. Alla ord och alla tal berörde, musiken utan text sa mer än vad ord kan beskriva. Knappt ett öga var torrt när man läste de sista farvälen på kransarna. En extremt fin ceremoni var det och jag tror att det är skönt för alla andra att ha fått det där sista avslutet, de sista orden. Det tog ett tag innan det kom, men när jag ser familjen gråta skär det någonstans i mig, då börjar jag också. "Det är okej, gråt". Någon nämde hans odödlighet, så jag är ännu mer beslutsam gällande den första gaddningen som ingen egentligen kommer att uppskatta.
Kvällen tillbringades hos föräldrarna med rom & cola, vin, efterrätt och skratt. K gillade min pinne i örat.
Kvällen tillbringades hos föräldrarna med rom & cola, vin, efterrätt och skratt. K gillade min pinne i örat.
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är försent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Höstvisa - Bo Caspers Orkester
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är försent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Höstvisa - Bo Caspers Orkester
R.i.p
Jag är rädd för döden. Jag vet att det är helt onödigt och jättedumt, men jag kan inte rå för det. Jag antar att jag inte är rädd för döden i sig, utan själva grejen att det kanske bara blir helt svart. Det är inte helt okej. Jag har haft många konversationer om döden den senaste tiden, mest för att morfar gick bort. Det känns inte helt okej att han fick ett sådan avslut på sitt liv, att mamma har spenderat dagar med att vänta på att sin pappa ska dö, och att det hände just när det är som mest att göra. Det är så urbota dumt, så äckligt orättvist. Jag undrar hur mkt en familj kan stå ut med innan det tar stopp? Jag vet att dom är som jävla vikingar, men det är så äckligt orättvist att deras liv aldrig får vara enkelt ens för en dag. Jag vet och fattar att det inte finns bra lägen för the end, men det finns väl alltid sämre och bättre? Och det här var nog ett av det sämsta.
Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Jag tror inte att det fortfarande har sjunkit in riktigt, det är bara konstigt. Jag tror att det blir mer verkligt när det kommer ut i medierna att Olov Svedelid är död.
Det här var som ett uppvaknande. Jag har alltid haft hela min släkt kvar, det har varit som en drömvärld och att jag en dag inte längre får träffa dom, det har liksom inte funnits där. Det här var verkligen tillbaka till verkligheten och istället har det blivit som en nedräkning fram tills nästa död. Hur ska man stå ut med den tanken?
Jag antar att det bara är att göra som alla säger att man borde göra - fånga dagen, ta vara på den tid vi har, make every day matter. Jag tror att jag ska tillägna min första tatuering till morfar. Inte för att jag tror att han någonsin var särskilt förtjust i tatueringar, men symbolen för odödlighet passar honom.
Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Jag tror inte att det fortfarande har sjunkit in riktigt, det är bara konstigt. Jag tror att det blir mer verkligt när det kommer ut i medierna att Olov Svedelid är död.
Det här var som ett uppvaknande. Jag har alltid haft hela min släkt kvar, det har varit som en drömvärld och att jag en dag inte längre får träffa dom, det har liksom inte funnits där. Det här var verkligen tillbaka till verkligheten och istället har det blivit som en nedräkning fram tills nästa död. Hur ska man stå ut med den tanken?
Jag antar att det bara är att göra som alla säger att man borde göra - fånga dagen, ta vara på den tid vi har, make every day matter. Jag tror att jag ska tillägna min första tatuering till morfar. Inte för att jag tror att han någonsin var särskilt förtjust i tatueringar, men symbolen för odödlighet passar honom.
Vi ses igen morfar,
jag vet inte när, jag vet inte var,
men vi ses igen, en solig dag
Morfar skämtade alltid in i det sista. Han var ruskigt stark, och tog sig igenom två cancerdrabbade käkoperationer där han skämtade med läkarna. Vid varje födelsedag och tillställning höll han tal och utelämnade ingen, han fick alla att känna sig "med". Hans böcker är omtyckta av människor i alla åldrar, han gav väldigt mkt och förväntade sig nog inte riktigt något tillbaka - han var glad bara han fick andra att le. Det är jättejobbigt att jag inte lärde känna honom bättre som person, men minnen av små detaljer har jag - hur han alltid bjöd på SanBitter eller Martini hemma hos honom, att han sa att Jaguar är den bästa bil han någonsin haft och jag kommer ihåg varenda hårda kram och hans skrockande över hur stark jag var. Men att skriva var hans liv, och jag vet med mig att jag ska läsa fler av hans över hundra böcker än vad jag hittills gjort. Han skrev för alla andra.
I'll stand by you - Pretenders
