Blood
På söndagskvällen började jag få ont i halsen. "Hur tänkte du nu?" undrade jag så här i början av min välbehövliga semester, men insåg rätt fort att detta nog inte tänkte gå över på ett par dagar. Den natten kunde jag inte sova, men fick uppleva små hjärtklappningar, kände mig andfådd och upp i varv samtidigt som halsen inte ville göra så att jag kunde andas ordentligt. Något kändes inte riktigt som det stor rätt till. Runt fyra på morgonen lyckades jag nog iaf få ett par timmars sömn innan jag satte mig vid datorn och letade efter orsaker till motvillig andfåddhet. Efter ett sycke om KOL, lungcancer och andra lungproblem stod det att det alltid skulle kollas upp, och det var bara att glida iväg till husläkaren och hoppas på det bästa. Tre timmar tog det innan jag fick träffa H som klämde lite, kände lite och fågade lite. Och jag berättade min hemska natt, och att jag dessutom skulle behöva recept på elocol till psoriasisen som har börjat ge sig tillkänna lite grann i hårbotten. "Okej, men hur mår du?" fick jag tillbaka. "Ditt jävla pucko, varför tror du att jag är här?!" tänkte jag, innan hon hann fortsätta och menade mer privat, och att allt jag berättat är olika symptomer på stress. (snacka bitter jag blev över att ha väntat tre timmar och betalat 150 pänn för att någon ska säga att jag är stressad - även om det faktiskt skulle kunna stämma).
Jag har aldrig ansett mig vara en stressad person, jag upplevs många gånger vara rätt stresstålig. Jag är rätt bekymmerslös, och rycker många gånger på axlarna med frasen "äh, det är lugnt, det löser sig", för jag funkar så - försöker lägga så lite last som möjligt på andra, sätter i stort sett alla andra framför mig och menar att jag alltid klarar mig, för så har det alltid vara. Nu känns det ganska så fail att min hjärna och min kropp inte går hand i hand längre, och vi vet ju alltså redan vad min semester ska försöka gås åt till, med början att iaf lyckas sova genom en hel natt.
Hur som helst, det slutade med att jag iaf fick kolla upp mina blodvärden. Doch ringde hon dagen efter och ville att jag skulle in och stickas igen då jag tydligen hade en ökning av vita blodkroppar. "Ät inte efter klockan 21, och kom hit morgonen efter på fastande mage" (jag som är konstant hungrig var måttligt road över detta). Sagt och gjort, jag gled in på labbet och presenterade mig för provtagerskan, som kollade lite i mina filer innan hon printade ut alla lappar. Efter att hon markerat lapparna på sju olika flaskor höjdes mina ögonbryn med två dm och hon frågade snällt om jag ville ligga ner. "Tack gärna" svarade jag, och stapplade sedan ut och begav mig till föräldrarna för att snylta frukost, berocca och kakor.
Så nu är det bara att hålla tummarna!
Everything fades - Poets of the Fall
