Pralinen

Lilla pälsbollen på ett terrorsprång i soffan







The hole in my wall - Warrant


Godispåse

Jag blir lika faschinerad vid varje sällsynt tillfälle då man köper plockgodis. Man väljer själv vad man vill ha och man plockar, logiskt sett, bara åt sig godis man anser är gott. Puckat vore det ju annars, förutom när man chansar på något nytt. Men Varje gång ligger de typ tre sista godisbitarna kvar i botten på skålen. Det slår aldrig fel, iaf varje gång hemma hos mig. Jag kan verkligen inte koppla varför man låter de sista godisarna ligga där och bli stenhårda innan dom dimper ner i soppåsen. Jag fattar inte. Mystiskt.

You're my temptaion - Alice Cooper


Map over my head

Jag vet inte riktigt. Men det känns bra, faktiskt. Jag tror inte att jag bryr mig så mkt längre. Eller det gör jag ju, men jag har insett att det inte är värt att bry sig alldeles för mkt - det ger bara totalt motsatt effekt. I vilket fall som helst känns det bra. Jag tänker på allt omkring mig, men jag är så trött på att tänka för mkt, för långt, överanaysera in i det sista - vilket dessvärre är de flesta tjejers stora ovana som oftast resulterar i alldeles för många alternativ på hur man ska bete sig och göra i flera olika situationer. Och om man mot all förmodan inte blir apatisk av dessa vamöjligheter, är det egentligen bara att glömma alla meningslösa timmar av detaljerade tankar och analyser, och helt enkelt bara köra och hoppas på det bästa. Då är det kanske bra att inte bry sig speciellt mkt.

Men om man inte bryr sig så mkt, vad känner man då - egentligen? Likgiltighet, ledsnad, glädje eller trygghet? Är det kanske trygghet allt handlar om? Jag vet ju vem jag är, vad jag inte vill och vad jag förväntar mig av livet, det kanske bara gäller att hitta verkligheten som matchar? Är gräset verkligen grönare på andra sidan, gömmer det sig verkligen fler maskar i jorden som är värda att lära känna, eller nöjer man sig med sin nuvarande gräsplätt med sina maskkompisar. Fast å andra sidan, börjar man gräva vet man ju aldrig vad man hittar, eller vad man stöter på. Börjar man gräva kanske man omedvetet hamnar på andra sidan stängslet iaf, eller så kanske man hamnar i Kina, who knows?





Fast vid närmare eftertanke i mina tillfälligt extremt förvirrade tankegångar, tror jag ta mig fan att jag bryr mig alldeles för mkt ändå. Och det känns konstigt nog, sjukt bra.

You're cute when you scream - Senses fail


Prince

"...all i ever wantedm was to scream to the world
I wanted to show them my smiles, my teeth
and charm, to make them see, I am that girl

You can't bring me down, you can't make me fall
you can slap me in my face and see I'll still stand tall
you can goahead and kick me when I'm dwn
or spit in my face
but it'll be you who'll crawl and end up be misplaced

if you see my eyes don't smile
or that my sparkles have been out of sight
or that my dreams sees scattered
like a gunshot through a wall
jus wait and see, my dear old fiend
I will come back to get you all

all I ever wanted, was to be the girl I am
and show it to the world, and laugh in its face
and still be the same
Iwon't care of your jealousy
won't crumble for your glare
stab me if you want, but I promise
I'm stll here..."


Frankrike, feels like home

Resan gick förvånansvärt bra efter omständigheterna, köpte en korsordstidning och en pucko och satte mig utanför gaten och började tjattra med ett astrevligt äldre par som hjälpte mig med påstignignen. Hittade min plats vid fönstret och den rutinerade fasan tog sig plats i maggropen, men så spratt det till och jag var i luften. Försökte fortsätta med mina korsord, men min hjärnkapacitet hade dalat med x antal procent pga sömnbrist, så slumrade ist till lagom tills den fattiga frukostbrickan med vidrigt nyponte serverades. Det tog väl cirkus 2 timmar och sen satte jag foten i Nice. Kändes precis som hemma. En fantastisk känsla att bara ta ett djupt andetag och allt av bekymmer och vardag kopplas automatiskt till en undermedveten telefonsvarare.

Det har varit många spatseringar på promenade d´anglais, badstunder i Antibes (pappa gjorde ett försök att lära mig kråla, men vi upptäckte att jag är lika smidig som robocop), en heldag på IKEA, galen förkylning (har du någonsin hostat och nyst på en och samma gång? It ain't easy), shoppande, utsattes för ett galet nattligt åskoväder som fick hela världen att lysa i strobeljus, Gråben och Hjulben, bullar och kakor till frukost, en tripp till Ventimiglia, många trevliga balkongtimmar i 48graders eftermiddagssol och smirnoff ice, pub Thor och en hel känslostorm om att känns så jävla bra.

    

     

  

    

    

    

  

   



10 saker som är extremt charmigt med Frankrike;
- Dom har actually Rosa toalettpapper som standard.
- På Place Massena har dom ställt upp lyktstolpar formade som Gubbar som ändrar färg.
- Ja, jag tycke att spårvagnar är liite charmigt.
- Åskovädret, ett liknande lär aldrig komma till Sverige.
- Här är det Inte okej att ha urringat, det anses slampigt och osexigt.
- promenade d'anglais, går icke att beskriva.
- Okej att dom inte gillar att snacka engelsa, men bortsett från det är alla glada och vänliga.
- Dom har glass verkligen glass i Alla smaker.
- Dom slicar upp pizzan åt en vid hemleverans
- Stenstränder

10 saker som är extremt ocharmigt med Frankrike;
- Mkt snack och liten verkstad (erfarenhet av killarna som skulle fixa vattenskadan för ett år sen).
- Har inte vett att ens försöka göra sig förstådda på engelska, värdlöst när man skulle införskaffa hostmedicin (Je voudrais le spray nasal, et medecine pour le mal de gorge et pour la toux)
- Kan ta mig fan inte parkera schysst
- Dubbar ALLT till franska. A L L T.
- Mickael Jackson-wannaben på promenade d'anglais som har stått där de senaste 20 åren.
- Om en fransk kassörska gör fel kan hon själv inte rätta till det, utan skickar en vidare till kundtjänst.
- Charmen med tatueringar har inte riktigt kommit hit än
- När man handlar kläder får man varenda galge med sig...WHY?
- På tok för många hundägare som inte fattar hur man beter sig.
- Alla mysiga creperiorhar occuperats av kebabställen. Inte okej.

"...life is not measured by the number of breaths we take,
but by the moments that take our breath away
..."


RSS 2.0