New year
Your hands didnt move
well neither did mine.
New Years will bring
so much to say
but nothing comes out right
both of us left without words
both of us lost in this world
it's softer than ever before.
And you were the outline
of everything you would become.
The keeper of these hands.
To hold you now
it is a far cry more than anything that I deserve.
I'm waiting to give you whatever the world may bring
I'd give you my life
cause I don't own anything.
It seemed like the bottom was all that I had until now
I'd give you my life
if you'd give me yours somehow.
New year's project - Further seems forever
well neither did mine.
New Years will bring
so much to say
but nothing comes out right
both of us left without words
both of us lost in this world
it's softer than ever before.
And you were the outline
of everything you would become.
The keeper of these hands.
To hold you now
it is a far cry more than anything that I deserve.
I'm waiting to give you whatever the world may bring
I'd give you my life
cause I don't own anything.
It seemed like the bottom was all that I had until now
I'd give you my life
if you'd give me yours somehow.
New year's project - Further seems forever
Honeybunch
Tack älskling, för att du lyssnar på mina tjejproblem och kommer med råd.
Det betyder mkt, när du väl gör det.
Against my better judgement - Further seems forever
Pathetic
Nu ska vi se hur vi kan sumera det här utan att det kan beskrivas med ordet "patetiskt".
Vi kan ju börja med att tala om att jag anser mig själv vara en relativt psykiskt stark person, mitt humör gör att jag oftast, istället för att bli ledsen, blir upptriggad till tusen med ett adrenalin jag ofta kan få problem med och blir arg och tjurskallig ist för att visa att jag bryr mig. Visst behöver jag lufta lite jag också, men jag håller inte på att gå under om det inte finns en tillfälligt tillgänglig person att få lufta av sig på. Hur som helst.
Jag anser mig ställa upp för alla så mkt jag kan, även fast jag kanske är sämst på att svara i telefon så försöker jag alltid sätta andra i främsta rummet och göra så gott jag kan för att få folk att må bättre. Familj och nära kompisar är i mina ögon en självklarhet. Med detta så tycker jag inte heller att jag är en sådan person som begär massa tillbaka, jag har inga direkta krav på hur man ska bete sig som en vän. Jag ställer upp för att jag vill det, och inte för att jag känner att jag måste det, och att andra i sin tur måste bete sig likadant mot mig.
Visst vet jag att jag har jobbat i stort sett varje dag. Och visst självklart vet jag också om att jag inte har den där friheten som gör att jag kan sitta och pimpla vin när som helst och inte kan springa ut var som helst när alla andra kan. Och jag fattar att andra just nu kanske har mer gemensamt, eftersom jag inte riktigt är i samma sits. Det är självklart att alla får vara med vem fan dom vill hur mkt som helst, det är inte min business och jag skulle aldrig drömma om att påverka det även om jag kunde. Jag vet att min telefon är cp, att jag inte är världsbäst på att svara på den, att jag är rätt låst osv, men ändå försöker jag alltid så gott jag kan, och det spelar i stort sett inte någon som helst roll vem det är det handlar om.
Jag har bråkat i stort sett varje dag ett tag nu, och till sist orkar inte ens jag hålla på i all oändlighet. Så en dag, ist för att upptriggas av adrenalinet, så blev man nästan tom och utpumpad på allt och inget, och var för en gångs skull bara ledsen rakt igenom (vi har en känd tendens att få de små grejerna att bli enorma), så jag ringde för att eventuellt få prata av mig. Att det var juldagen och säkerligen helt fel tillfälle egentligen hade jag ju inte riktigt tänkt på då. Började prata, men det tog inte lång stund innan det förblev tyst i luren, den där äckliga klumpen i halsen gjorde att det var riktigt svårt att få fram ett ord. Sedan tänker man ju att, hon står ju faktiskt där och lockar håret och har druckit massa vin, så jag kanske inte ska förstöra hennes kväll? Efter ett glatt "vad är det?" så bestämde jag mig för att låtsas att det ringde på andra linjen och att jag skulle ringa upp om ett tag. Jag ringde inte upp. Efter ett tag fick man ett sms där man frågar vad som händer. Skrev ett extremt kortfattat sms tillbaka, och avslutade med att det egentligen inte var någon big deal och att jag inte skulle låta det gå ut över henne. Det fick jag inget svar på.
Med tanke på att, iaf jag tycker att det känns, som att jag har ställt upp rätt mkt de senaste månaderna, så känns det lite som att man iaf kunde få ett svar med "absolut ingen fara, du vet att det bara är att säga till så fort det är något" eller något sånt, jag vet att jag brukar säga så iaf (vet ju att det säkert är så egentligen, men ändå).
Fick senare ännu ett sms där hon säger att hon var jätteorolig för mig, och att det självklart bara är att ringa om det är något. Jättegulligt...om det inte hade kommit mitt på natten över ett dygn efter att jag ringde och försökte hålla tillbaka tårarna. Orolig? Hade ju varit mer troligt om det iaf hade kommit samma kväll. Jag vet inte, alla tänker väl självklart inte likadant, med det kändes lite dumt att själv välja tiden när det var dags att visa att självklart brydde man sig, såklart då tiden man inte har något roligare för sig. Visst kanske jag överdriver, men det kändes faktiskt så, hur martyrmässigt och patetiskt det än låter (för tro mig, jag hör faktiskt själv hur fjortisaktigt och småaktigt det hela egentligen är).
Om man nu ska ta upp allt på ett inlägg ist för att ta sig i kragen och ringa upp och reda ut allt (klockan är ju faktiskt bara halv 8 på morgonen), så är det bara mer små saker som man egentligen inte är sur över, men som naggar en i bakhuvudet iaf. Exempelvis att det faktiskt inte går att räkna hur många gånger vi har tagit våra krogrundor, eller hur många gånger jag (och flera andra) har försökt få henne att svänga de lurviga på dansgolvet. Men helt plötsligt får man reda på, att andra gången (vad jag vet) dom två har tagit en egen krogrunda, då jävlar är det dags att dansa hela natten lång. Undrar mest över en töntig tanke om "varför lyckas hon, och inte jag?". Tycker att det är jättekul att man har utökat partyumgänget en smula, så överdrivet många sådana personer finns det faktiskt inte i vår bekanskapskrets. Sedan att det inte längre alltid låter som "du" utan mer som "ni" kan också gnaga lite på mig, är väl säkert bara avis eller något sådant bullshit som jag aldrig gärna erkänner.
Ni känner mig och vet hur tjurskallig jag kan vara, så jag tar ofta till den här "passar det inte längre, så fine"-attityden. Förlåt om det blev lite väl överspelat, men jag är verkligen inte sur på något sätt. Jag tycker fortfarande om er lika mkt som innan. Men det känns som högstadiet all over again, det här med "jag ställer upp för alla, men ingen för mig" gör sig påmind ett uns, och det känns bara dumt och patetiskt att det ska dyka upp i tjugotvå års ålder, men på något sätt kan jag inte hindra den. Självklart kanske jag som sagt överdriver eller överanalyserar som vanligt. Självklart kan jag ha fel och det bara är den värre versionen av "bitterfitta" som ligger tillfälligt ytligare över mig. Självklart hör jag hur töntigt det här egentligen är. Självklart är jag inte sur, det var ju inte värre än så här.
Självklart är inte grejen heller att man ska känna sig påtvingad att vara med en person, självklart är det okej att man inte snackar i telefon varje dag eller är med varandra varje helg, då skulle vi verkligen tröttna på varandra. Men ibland är det trist att helt plötsligt räknas man inte längre på samma sätt.
Vi rymmer bara du och jag - Peaches
Vi kan ju börja med att tala om att jag anser mig själv vara en relativt psykiskt stark person, mitt humör gör att jag oftast, istället för att bli ledsen, blir upptriggad till tusen med ett adrenalin jag ofta kan få problem med och blir arg och tjurskallig ist för att visa att jag bryr mig. Visst behöver jag lufta lite jag också, men jag håller inte på att gå under om det inte finns en tillfälligt tillgänglig person att få lufta av sig på. Hur som helst.
Jag anser mig ställa upp för alla så mkt jag kan, även fast jag kanske är sämst på att svara i telefon så försöker jag alltid sätta andra i främsta rummet och göra så gott jag kan för att få folk att må bättre. Familj och nära kompisar är i mina ögon en självklarhet. Med detta så tycker jag inte heller att jag är en sådan person som begär massa tillbaka, jag har inga direkta krav på hur man ska bete sig som en vän. Jag ställer upp för att jag vill det, och inte för att jag känner att jag måste det, och att andra i sin tur måste bete sig likadant mot mig.
Visst vet jag att jag har jobbat i stort sett varje dag. Och visst självklart vet jag också om att jag inte har den där friheten som gör att jag kan sitta och pimpla vin när som helst och inte kan springa ut var som helst när alla andra kan. Och jag fattar att andra just nu kanske har mer gemensamt, eftersom jag inte riktigt är i samma sits. Det är självklart att alla får vara med vem fan dom vill hur mkt som helst, det är inte min business och jag skulle aldrig drömma om att påverka det även om jag kunde. Jag vet att min telefon är cp, att jag inte är världsbäst på att svara på den, att jag är rätt låst osv, men ändå försöker jag alltid så gott jag kan, och det spelar i stort sett inte någon som helst roll vem det är det handlar om.
Jag har bråkat i stort sett varje dag ett tag nu, och till sist orkar inte ens jag hålla på i all oändlighet. Så en dag, ist för att upptriggas av adrenalinet, så blev man nästan tom och utpumpad på allt och inget, och var för en gångs skull bara ledsen rakt igenom (vi har en känd tendens att få de små grejerna att bli enorma), så jag ringde för att eventuellt få prata av mig. Att det var juldagen och säkerligen helt fel tillfälle egentligen hade jag ju inte riktigt tänkt på då. Började prata, men det tog inte lång stund innan det förblev tyst i luren, den där äckliga klumpen i halsen gjorde att det var riktigt svårt att få fram ett ord. Sedan tänker man ju att, hon står ju faktiskt där och lockar håret och har druckit massa vin, så jag kanske inte ska förstöra hennes kväll? Efter ett glatt "vad är det?" så bestämde jag mig för att låtsas att det ringde på andra linjen och att jag skulle ringa upp om ett tag. Jag ringde inte upp. Efter ett tag fick man ett sms där man frågar vad som händer. Skrev ett extremt kortfattat sms tillbaka, och avslutade med att det egentligen inte var någon big deal och att jag inte skulle låta det gå ut över henne. Det fick jag inget svar på.
Med tanke på att, iaf jag tycker att det känns, som att jag har ställt upp rätt mkt de senaste månaderna, så känns det lite som att man iaf kunde få ett svar med "absolut ingen fara, du vet att det bara är att säga till så fort det är något" eller något sånt, jag vet att jag brukar säga så iaf (vet ju att det säkert är så egentligen, men ändå).
Fick senare ännu ett sms där hon säger att hon var jätteorolig för mig, och att det självklart bara är att ringa om det är något. Jättegulligt...om det inte hade kommit mitt på natten över ett dygn efter att jag ringde och försökte hålla tillbaka tårarna. Orolig? Hade ju varit mer troligt om det iaf hade kommit samma kväll. Jag vet inte, alla tänker väl självklart inte likadant, med det kändes lite dumt att själv välja tiden när det var dags att visa att självklart brydde man sig, såklart då tiden man inte har något roligare för sig. Visst kanske jag överdriver, men det kändes faktiskt så, hur martyrmässigt och patetiskt det än låter (för tro mig, jag hör faktiskt själv hur fjortisaktigt och småaktigt det hela egentligen är).
Om man nu ska ta upp allt på ett inlägg ist för att ta sig i kragen och ringa upp och reda ut allt (klockan är ju faktiskt bara halv 8 på morgonen), så är det bara mer små saker som man egentligen inte är sur över, men som naggar en i bakhuvudet iaf. Exempelvis att det faktiskt inte går att räkna hur många gånger vi har tagit våra krogrundor, eller hur många gånger jag (och flera andra) har försökt få henne att svänga de lurviga på dansgolvet. Men helt plötsligt får man reda på, att andra gången (vad jag vet) dom två har tagit en egen krogrunda, då jävlar är det dags att dansa hela natten lång. Undrar mest över en töntig tanke om "varför lyckas hon, och inte jag?". Tycker att det är jättekul att man har utökat partyumgänget en smula, så överdrivet många sådana personer finns det faktiskt inte i vår bekanskapskrets. Sedan att det inte längre alltid låter som "du" utan mer som "ni" kan också gnaga lite på mig, är väl säkert bara avis eller något sådant bullshit som jag aldrig gärna erkänner.
Ni känner mig och vet hur tjurskallig jag kan vara, så jag tar ofta till den här "passar det inte längre, så fine"-attityden. Förlåt om det blev lite väl överspelat, men jag är verkligen inte sur på något sätt. Jag tycker fortfarande om er lika mkt som innan. Men det känns som högstadiet all over again, det här med "jag ställer upp för alla, men ingen för mig" gör sig påmind ett uns, och det känns bara dumt och patetiskt att det ska dyka upp i tjugotvå års ålder, men på något sätt kan jag inte hindra den. Självklart kanske jag som sagt överdriver eller överanalyserar som vanligt. Självklart kan jag ha fel och det bara är den värre versionen av "bitterfitta" som ligger tillfälligt ytligare över mig. Självklart hör jag hur töntigt det här egentligen är. Självklart är jag inte sur, det var ju inte värre än så här.
Självklart är inte grejen heller att man ska känna sig påtvingad att vara med en person, självklart är det okej att man inte snackar i telefon varje dag eller är med varandra varje helg, då skulle vi verkligen tröttna på varandra. Men ibland är det trist att helt plötsligt räknas man inte längre på samma sätt.
Vi rymmer bara du och jag - Peaches
Something you used to know
Det här har seriöst varit den värsta julen ever.
Morfar var inte med. Mamma var sjuk. Julen kom och gick i en sjuklig fart och framförallt stress. Timmen med Kalle var i stort sett den enda lugna stunden den här tiden. Är det inte det ena eller det andra så är det alltid något skit som dyker upp. Jag har glömt hur det känns när allt är helt och håller något man brukar kallar bra. Visst fick jag mkt, visst åt man mkt gott, men det är liksom inte allt. Så hur i hela helvetet kompenserar man det?
The devil in the wishing well - Five for fighting
Morfar var inte med. Mamma var sjuk. Julen kom och gick i en sjuklig fart och framförallt stress. Timmen med Kalle var i stort sett den enda lugna stunden den här tiden. Är det inte det ena eller det andra så är det alltid något skit som dyker upp. Jag har glömt hur det känns när allt är helt och håller något man brukar kallar bra. Visst fick jag mkt, visst åt man mkt gott, men det är liksom inte allt. Så hur i hela helvetet kompenserar man det?
The devil in the wishing well - Five for fighting
...
Fuck it all.
Just keep swimming
"...keep holding myself back
so new times shall come in screams..."
so new times shall come in screams..."
Tragic december
Efter att ha kommit hem till föräldrarna, insupit jul och beundrat deras alltid lika vackra blinkande disneygran, och blivit lika grön själv av avundsjuka, var det dags att ta tag i det här man brukar kalla julkänsla. Det gick inte så överdrivet bra. Så skickade ett sms till honom för att pika lite charmigt med en riktigt fin kungsgran till vardagsrummet. Det gick inte så överdrivet bra det heller. Så kommer man hem igår, lite senare än vad man egentligen skulle gjort, och hittar högar med barr utanför dörren, och en inpackad gran i hallen. Och glad blev man, tog tag i det här med dekorationer och hämtade upp flyttlådor, kassar och julfot från det ruskigt trånga förrådsutrymmet efter att bokstavligt talat ha klättrat på väggarna, och ville köra igång. Men självklart detaljen om att man har kommit hem runt nio, alldeles på tok för sent, gjorde att det i bittert våld sattes julgranen i den trasiga julfoten (dock på den nya julmattan) runt halv elva, och genom faktisk teamwork snurrade vi i belysning och silverglitter innan vi gick och la oss.
Imorse klädde jag granen i min ensamhet.
Imorse klädde jag granen i min ensamhet.
Det känns lite lätt tragiskt.
Sacred life - Disturbed
Freaky fruit love
I couldn't care less.
Den här ändringen i min attityd gör mig Galen. Jag har alltid avskytt att bli kallad grinig, men nu börjar jag sakta men säkert inse att det faktiskt är det jag är - konstant. Grinig, lättretlig, kaxig, iskall och allmänt whatever. I couldn't care less. Det känns som att jag vill spy, fast inombords, som om ingenting spelar riktigt roll. En riktigt äcklig jävla bitterfitta, och jag vet inte hur det kommer sig? Varför? Jag brukade alltid vara den glada, mest positiva, mest äckligt optimistiska...men det dog. Det har tokdött, jag är inte glad längre. WHY?!
Är det för att jag har börjat jobba konstant (fast började inte känslorna dyka upp innan?), eller för att jag vantrivs med så mkt? Har jag hamnat i en 22-års-åldersnoja/depression eller vad i hela helvetet är det med mig? Känns som att jag måste ta större steg för att hinna ikapp, något, men jag har fått för mig att dessa steg är läskiga att ta?
- Håll om mig, min lilla hallonmuffin
- Håll käften.
Close yet far - cKy
Keep up the good work
Det är svårt att säga hur mkt man pallar med. Att kunna skrika för att hjärtat springer iväg någon gång ibland under hela livet är inte något man tar med en klackspark precis. Och det kommer helt otippat, jag fattar inte vad som är fel på mig. Och det verkar ingen annan jävel heller göra för den delen. Så många doktorer, så många tester, och man hittar inget fel. Samma symptom som paniksyndrom, ska jag fortfarande kunna springa upp och skrika och sätta mig i ett hörn när jag är pensionär, eller? Då kanske dom ska hitta ett botemedel för ofrånkomliga ålderskrämpor som muskel och ledvärk först. När jag byggdes, va fan tänkte dom med? När dom kom på att en ny unge skulle göras, tänkte dom då "här ska göras en lång och alldeles för smal brud som ska bli skit rädd lite emellanåt och grina i sina små hörn och långsamt pinas med hjärtklappning och tårar samtidigt som hon ler och inte ska visa sig svag för många andra"? Hur jävla snälla var dom på en skala från ett till tio? Va fan gick fel i min genetiska konstruktion? Var det någon gudomlig blivande ingenjör som var ute på prao, eller vadå? Keep up the good work, God.
Rooftops - Lost prophets
So fucking merry xmas
Jag älskar julen. Det är något av det mysigaste, men fantastiska som finns. Faktiskt. Förra året skulle jag prompt ha en riktigt gran, stjärnor i fönstren, adventsljusstakar, granris, julbaka, fyllejulpyssel, julstjärnor, hyacinter, massvis av fina kulor och självklart julmusik. Julen är ta mig fan min.
Inför födelsedagsfirandet och första advent fick jag upp julstjärnor, men vi har fortfarande inte fixat kablar som kan få dom att lysa. Jag införskaffade två klassiska ljusstakar till sovrummet, men har inte ens kopplat in dom i kontakten. Jag köpte en julstjärna, men den är död. Jag fick ett kalenderljus av farfar, men den är fortfarande ny. Bryr mig knappt längre. Jag frostade äpplen, satte nejlikor i mandariner, bjöd på glögg och har julkökshanddukarna framme. Det var den dagen jag hade den minsta julkänsla, och jag hade planerat mkt mer så in i helvete. Ha pepparkaksbak med honom, jag tänkte baka lussebullar på lucia med glitter i håret, jag tänkte införskaffa ett draperi med mjuka snöbollar, jag tänkte ha snöspray på fönstren, skaffa golvljuslykor och massvis med blockljus, vit amaryllis och granris och små silverjulkulor i en stor golvvas, fyllejulpyssla med föräldrarna, skicka julkort och göra julgodis som man har suktat åt i Leva & Bo. Men nej. Jag vet inte vad mer jag ska säga än "nej".
Jag är så jäkla otaggad så att det är tragiskt. Det har regnat konstant en vecka. Jag jobbar varje dag, och hinner knappt gå och julshoppa. Jag har knappt några pengar kvar att julshoppa för. Har köpt pepparkaksdeg, men är övertygad om att jag inte kommer baka. Vad hände med julkänslan? Jag har ta mig fan inte ens någon chokladkalender! Gick en tidig promenad med honom igår, gick förbi shellmacken där man sålde julgranar och han nämnde något om att vi skulle köpa en sen. Jag tittade lite snett på dom och mumlade väl ett litet "jo" men tänkte i mitt virriga sinne att nej, det finns faktiskt ingen anledning. Orka skaffa gran. Och då är det något som inte riktigt står lika rätt till. Det är inte jul någonstans. Det känns rätt värdelöst, and why?
Kan du komma med lite julkänsla, älskling?
Through glass - Stone sour
Inför födelsedagsfirandet och första advent fick jag upp julstjärnor, men vi har fortfarande inte fixat kablar som kan få dom att lysa. Jag införskaffade två klassiska ljusstakar till sovrummet, men har inte ens kopplat in dom i kontakten. Jag köpte en julstjärna, men den är död. Jag fick ett kalenderljus av farfar, men den är fortfarande ny. Bryr mig knappt längre. Jag frostade äpplen, satte nejlikor i mandariner, bjöd på glögg och har julkökshanddukarna framme. Det var den dagen jag hade den minsta julkänsla, och jag hade planerat mkt mer så in i helvete. Ha pepparkaksbak med honom, jag tänkte baka lussebullar på lucia med glitter i håret, jag tänkte införskaffa ett draperi med mjuka snöbollar, jag tänkte ha snöspray på fönstren, skaffa golvljuslykor och massvis med blockljus, vit amaryllis och granris och små silverjulkulor i en stor golvvas, fyllejulpyssla med föräldrarna, skicka julkort och göra julgodis som man har suktat åt i Leva & Bo. Men nej. Jag vet inte vad mer jag ska säga än "nej".
Jag är så jäkla otaggad så att det är tragiskt. Det har regnat konstant en vecka. Jag jobbar varje dag, och hinner knappt gå och julshoppa. Jag har knappt några pengar kvar att julshoppa för. Har köpt pepparkaksdeg, men är övertygad om att jag inte kommer baka. Vad hände med julkänslan? Jag har ta mig fan inte ens någon chokladkalender! Gick en tidig promenad med honom igår, gick förbi shellmacken där man sålde julgranar och han nämnde något om att vi skulle köpa en sen. Jag tittade lite snett på dom och mumlade väl ett litet "jo" men tänkte i mitt virriga sinne att nej, det finns faktiskt ingen anledning. Orka skaffa gran. Och då är det något som inte riktigt står lika rätt till. Det är inte jul någonstans. Det känns rätt värdelöst, and why?
Kan du komma med lite julkänsla, älskling?
Through glass - Stone sour
Too good to be true
It's just a matter of time before she fucks up your mind
She's gonna play with your head, just like she's playing in bed
She's not yours to keep, she don't belong with you
Don't get yourself too deep 'cause she's too good to be true
She likes it when you're weak, she likes to be in command
You're not supposed to speak, only at her demand
Don't be surprised if she loves you, or says that she does
She want something of you, you'll never know what it was
You wouldn't wanna wait up for her
You wouldn't wanna wait!
She'll rip your heart, chew it up, spit it out
She plays her part right
Watch and learn you'll burn
She haunts your dreams, your body and soul
Leaving you wounded empty and cold
She's a machine
She's a machine - Alice in Videoland
She's gonna play with your head, just like she's playing in bed
She's not yours to keep, she don't belong with you
Don't get yourself too deep 'cause she's too good to be true
She likes it when you're weak, she likes to be in command
You're not supposed to speak, only at her demand
Don't be surprised if she loves you, or says that she does
She want something of you, you'll never know what it was
You wouldn't wanna wait up for her
You wouldn't wanna wait!
She'll rip your heart, chew it up, spit it out
She plays her part right
Watch and learn you'll burn
She haunts your dreams, your body and soul
Leaving you wounded empty and cold
She's a machine
She's a machine - Alice in Videoland
Shine bright
"...could I get some sunshine in my life, I don't shine so bright these days
my heart can still beat faster and my eyes can still sparkle in temporarly ways
I wish that Santa once could whisper answers in my ear
to guide me through emotions that no one needs to hear
I wish that someone once could look and tell me I'm alright
that I'm a fighter, and I can do it, even if I don't shine bright..."
The little mermaid
Jag brukar alltid färga håret svart, jag tycker att det är jättefint och att jag faktiskt passar rätt bra i det. Sedan var jag hos frisörskan och kapade av halva håret och gjorde ljusa slingor för en gångs skull. I början var det orange, men efter ett tag var även det okej. Jag skulle knappast passa som en blonding, men lite ljusare var inte så farligt. Hur som helst, nu hade min utväxt blivit så lång, så jag var tvungen att göra något åt det, och att gå till Es mamma igen har jag inte riktigt råd med så här i jultider. Men eftersom jag ville göra något annorlunda köpte jag ett paket med mörkt lila-brun-svart hårfärg, eller toning upptäckte jag senare att det var. Lite coolt. Så igår gjorde F slag i saken och började gegga in medlet i mitt hår, och visst var det jättegulligt att han ställde upp...men det här med fingerfärdigheten måste kanske övas upp, för den var rätt brutal och jag fick färg nästan överallt. Whatever. Efter en halvtimme började jag tvätta ur skiten. Det tog i stort sett ett år innan vattnet var klart och jag kunde mojsa in conditioner. Sedan handdukstorkade jag bara håret för jag skulle gå och lägga mig och tänkte titta på håret när det hade torkat. Vilket var imorse. Den förhoppade coola färgen av lila existerade inte. Istället blev jag rödhårig, alla nästan blonda slingor jag hade är knallröda. Jag ser ut som Ariel i lilla sjöjungfrun. Det är inte riktigt helt okej. E ska hälsa på idag och se om jag behöver göra något åt det, eller om det eventuellt är tillåtet att jag faktiskt ser ut så här. Men just nu, fan...det känns faktiskt inte riktigt helt okej. Fuck.Jag gillar hans kommentar då:
- Men jag tycker inte att det är så stor skillnad mot innan?
- Älskling...jag är rödhårig.
A bigger mood - American Hi-Fi
Who'll come to you
"...we hide so we can be found
we run away to see who'll follow
we cry to see who'll wipe away your tears
and we get our hearts broken to see who'll come and fix them..."
we run away to see who'll follow
we cry to see who'll wipe away your tears
and we get our hearts broken to see who'll come and fix them..."
Deadlines
x Påbörja nya jobbsökningen
x Söka utbildningarna - flygledare, inköpare, inredare, jurist
x Körkortsteorin igen, får ju köra snart! :)
x Ringa E om träningen
x Ringa M om läget med lägenheten i Frankrike
x Ringa C om julklappar
x Julpynta (självklart är det bara min grej)
x Julhandla (och när fan hade jag tänkt ha tid med det?)
x Måste hinna träffa A och E innan dom drar på långtidssemester
x Kirra en personlig almenacka, så jag har mer koll på nästa år
x Jag måste ha ett par nya jeans
If you're mad - get mad
I'll stand by you - Pretenders
Dumbass
Empty rooms
Loneliness is your only friend
A broken heart that just won't mend is the price you pay.
It's hard to take when love grows old,
The days are long and the nights turn cold when it fades away.
You hope
that she will change her mind
But the days drift on and on
You'll never know the reason why - she's gone.
You see her face in every crowd,
You hear her voice but you're still proud so you turn away.
You tell yourself that you will be strong,
But your heart tells you - this time you're wrong.
You hope that she will change her mind
But the days drift on and on
You'll never know the reason why - she's gone.
Empty rooms - where we learn to live without love
Empty rooms - where we learn to live without love
Empty rooms - where we learn to live without love
Oh no in an empty room
Loneliness is your only friend
Oh she's gone
And your happ'ning end
Empty rooms - Gary Moore
A broken heart that just won't mend is the price you pay.
It's hard to take when love grows old,
The days are long and the nights turn cold when it fades away.
You hope
that she will change her mind
But the days drift on and on
You'll never know the reason why - she's gone.
You see her face in every crowd,
You hear her voice but you're still proud so you turn away.
You tell yourself that you will be strong,
But your heart tells you - this time you're wrong.
You hope that she will change her mind
But the days drift on and on
You'll never know the reason why - she's gone.
Empty rooms - where we learn to live without love
Empty rooms - where we learn to live without love
Empty rooms - where we learn to live without love
Oh no in an empty room
Loneliness is your only friend
Oh she's gone
And your happ'ning end
Empty rooms - Gary Moore
Untamed
Jag känner mig otrevlig. Otrevlig, på hugget, aggressiv, fientlig och nästan dryg är något jag har hört oftare den senaste tiden. Det är actually rätt fashinerande, för det är fan inte många gånger jag har blivit kallad otrevlig, men nu för tiden kan jag t o m känna hur kaxig jag kan vara. Har det hänt något? Det är väl löst? Jag vet inte om ordet "bitter" hör hemma i det här inlägget eller om jag bara har en "sån" period i mitt liv just nu.
I'm sorry if I killed your dreams?
Nobodys wife - Anouk
I'm sorry if I killed your dreams?
Nobodys wife - Anouk
Without
"...what can I do, except crying without tears and grief without words
to feel this endless sorrow and these screams that no one have heard
I wish that you could hear me, see me, love me and what we are
but instead your priority is everything except for me by far
how does it come that we put all of you in first place and hope you do the same
keep hoping for years to change, but you're all playing your own game
it doesn't feel alright to be given second place every day
to beg for simple things that you just shake off and throw away
it doesn't seem like you care about us, if we live or if we die
like all these things you take for granted is just a pleasent lie
you're comfortable with the illusions that we have, and the games that we play
everyday we keep pretending so we will stay okay
I dread the day we start see clearly and drift all further apart
cause even if it isn't real I can imagine a hole of broken hearts
but who am I to say that something that feels real is still very wrong
or throw away the dreams I've had and wanted for so long
directions I don't have, one old map and the compass dosen't work
thoughts I have and lost I am, my mind will soon go berserk
when will "game over" appear, and does the continue have a code
I doesn't seem like I know anything, and I think I'm going to explode..."
to feel this endless sorrow and these screams that no one have heard
I wish that you could hear me, see me, love me and what we are
but instead your priority is everything except for me by far
how does it come that we put all of you in first place and hope you do the same
keep hoping for years to change, but you're all playing your own game
it doesn't feel alright to be given second place every day
to beg for simple things that you just shake off and throw away
it doesn't seem like you care about us, if we live or if we die
like all these things you take for granted is just a pleasent lie
you're comfortable with the illusions that we have, and the games that we play
everyday we keep pretending so we will stay okay
I dread the day we start see clearly and drift all further apart
cause even if it isn't real I can imagine a hole of broken hearts
but who am I to say that something that feels real is still very wrong
or throw away the dreams I've had and wanted for so long
directions I don't have, one old map and the compass dosen't work
thoughts I have and lost I am, my mind will soon go berserk
when will "game over" appear, and does the continue have a code
I doesn't seem like I know anything, and I think I'm going to explode..."
Toyshop
Jag jobbar varje dag, iaf än så länge fram till 21:a. Inte en endaste ledig dag. Och det känns riktigt bra. Jag har varit i leksaksbutiken kanske fyra dagar nu, och jag trivs verkligen. Det är jätteroligt. Dessutom har jag blivit bättre på att slå in julklappar och presenter, iof tar det en tid och det är inte alltid lekande lätt, men det blir fint numera. Har t o m fått beröm för att jag slår in fint. Kommer ihåg när E berättade att hon slog in en käpphäst, och jag kunde inte sluta fundera på hur man gör det? Och självklart åkte jag själv på att göra det igår. Ja, det var bara att sätta sig på golvet och använda wellpap, vilket måste vara en av det bästa uppfinningarna i världen. Jag tror att wellpap åker in på min överlevnadslista. Det lyckades nog bli lite halvbra, om jag får säga det själv. Vilken tur att kunden inte tog upp den ur påsen och inspekterade bara. Kassan är annars busenkel, att plocka upp nylevererade varor är inte heller någon big deal, skriva på mottagarlistan är inte så klurigt det heller, och nu håller jag som bäst på att lära mig räkna kassan. Det är lite kluriga knappkombinationer, men snart fixar jag förhoppningsvis det också. Den lilla nackdelen är att jag blir stressad över att inte alltid ha något att göra, det är riktigt slappt i jämförelse med mitt andra äckliga jobb, och ibland får jag krupp. Men då är det åandra sidan bara att leka med slime, klämma på grisen som bajsar som jag nu har i min ägo, eller lära sig något nytt spel. Tantrix fick jag ju faktiskt krupp, propp och panik på. Annars fick jag en jättehärlig kommentar från allas våran L igår, och det var att hon tyckte det kändes bra och tryggt att jag var där i butiken. Det är inte direkt så att jag har fått sådana kommentarer så ofta, alternativt över huvud taget. Så det kändes riktigt bra.
So what - Pink
So what - Pink
Grattis Bambi 2-12
I efterskott såklart :)
Jag fick actually frukost på sängen på min födelsedag. Jag bad förvisso om det, men det gjorde jag förra året också och inte fick jag det då. Men i år fick jag däremot tre mackor, mandarinte och faktiskt ett par tända ljus med "grattis på födelsedagen" i något som påminde om en sång. Sedan fick jag en fotoskrivare inslagen i disneypapper som är underbar.
Sedan begav jag mig till föräldrarna för att fira med lite saffranskaka. Egentligen hade jag bett om pepparkaksglasstårta med ett par tårtljus "21 again", men jag tror inte att dom kom ihåg det. Inte för att det spelar roll eller gör så mkt faktiskt, det var ju faktiskt jag som inte är så bra på att påminna om saker så ist tuggade jag i mig mammas berömda saffranskaka. Min gamla plats vid matbordet var hur som helst fylld av presenter; underkläder, tröjor, ny väska, törnrosa, örhängen, Stockholms bästa caféer, eva solo kylskåpskaraff i rosa overall, en bläckfisk och icke att förglömma de as snygga edhardy shoesen som inte har kommit än. Gud vad nöjd jag är.
Dagen tillbringades för övrigt första dagen på det nya extrajobbet i leksaksbutiken. Och det var jättekul, iof fick jag ingen vidare instruktion utan blev inkastad med att direkt ta betalt och slå in pinsamt fult inslagna julklappar och svara på svåra frågor om vad man kan köpa till en ettåring som gillar ljud. Men det lär väl komma när jag har jobbat där ett par veckor förhoppningsvis, annars lär det bli lite tufft. Mobilen vibrerade hela dagen och vid 16 kom E och jobbade med mig. Vi två bakom disken är nog jävligt roligt.
Slutade vid 19, och blev hämtad av F. Han tog mig till infra city och bjöd på middag. Det här med "fågel, fisk eller mittemellan" var ju självklart något han bara sa för att jag skulle ha något att suga på resten av dagen. Han ville ha skagen till förrätt, så jag beställde en cesarsallad. Dock förväntade jag mig inte att få hela salladsskålen framför mig på bordet. Fläskfile i rödvinsky och rösti, och pepparstek med pepparsås och klyftpotatis blev varmrätten. Köttet var över förväntan, men det var fashinerande att köket inte visste hur man lagade god potatis, det vet ju t o m jag som i vanliga fall brukar micra till mig all min mat. Konstigt var det också att han fick rödvinsky till sin pepparstek och inte pepparsås, men hade vi frågat om det antar jag att vi hade fått en "ruskigt bra" förklaring. Sedan var det till att ta sig hem och mysa lite.
Inte för att det riktigt kändes som att jag fyllde år, jag är van vid att man stormar in på morgonen med frukost på sängen och glada sånger, sängen fylls av presenter, man äter frukost tillsammans och kvällarna brukar tillbringas med massvis av levande ljus, och en mysig film eller bio med familjen. Det saknade jag lite faktiskt. Men jag antar att det blir så när man flyttar hemifrån.
Sedan begav jag mig till föräldrarna för att fira med lite saffranskaka. Egentligen hade jag bett om pepparkaksglasstårta med ett par tårtljus "21 again", men jag tror inte att dom kom ihåg det. Inte för att det spelar roll eller gör så mkt faktiskt, det var ju faktiskt jag som inte är så bra på att påminna om saker så ist tuggade jag i mig mammas berömda saffranskaka. Min gamla plats vid matbordet var hur som helst fylld av presenter; underkläder, tröjor, ny väska, törnrosa, örhängen, Stockholms bästa caféer, eva solo kylskåpskaraff i rosa overall, en bläckfisk och icke att förglömma de as snygga edhardy shoesen som inte har kommit än. Gud vad nöjd jag är.
Dagen tillbringades för övrigt första dagen på det nya extrajobbet i leksaksbutiken. Och det var jättekul, iof fick jag ingen vidare instruktion utan blev inkastad med att direkt ta betalt och slå in pinsamt fult inslagna julklappar och svara på svåra frågor om vad man kan köpa till en ettåring som gillar ljud. Men det lär väl komma när jag har jobbat där ett par veckor förhoppningsvis, annars lär det bli lite tufft. Mobilen vibrerade hela dagen och vid 16 kom E och jobbade med mig. Vi två bakom disken är nog jävligt roligt.
Slutade vid 19, och blev hämtad av F. Han tog mig till infra city och bjöd på middag. Det här med "fågel, fisk eller mittemellan" var ju självklart något han bara sa för att jag skulle ha något att suga på resten av dagen. Han ville ha skagen till förrätt, så jag beställde en cesarsallad. Dock förväntade jag mig inte att få hela salladsskålen framför mig på bordet. Fläskfile i rödvinsky och rösti, och pepparstek med pepparsås och klyftpotatis blev varmrätten. Köttet var över förväntan, men det var fashinerande att köket inte visste hur man lagade god potatis, det vet ju t o m jag som i vanliga fall brukar micra till mig all min mat. Konstigt var det också att han fick rödvinsky till sin pepparstek och inte pepparsås, men hade vi frågat om det antar jag att vi hade fått en "ruskigt bra" förklaring. Sedan var det till att ta sig hem och mysa lite.
Inte för att det riktigt kändes som att jag fyllde år, jag är van vid att man stormar in på morgonen med frukost på sängen och glada sånger, sängen fylls av presenter, man äter frukost tillsammans och kvällarna brukar tillbringas med massvis av levande ljus, och en mysig film eller bio med familjen. Det saknade jag lite faktiskt. Men jag antar att det blir så när man flyttar hemifrån.
Could you kiss me just once
Beautiful
"...you're so beautiful that sometimes I don't know just what to say
I'd do anything to wake up right beside you and to kiss you every day
you're easily the sweetest thing that have happend in my life
and I would do everything to have you, to treat you as my wife..."
I'd do anything to wake up right beside you and to kiss you every day
you're easily the sweetest thing that have happend in my life
and I would do everything to have you, to treat you as my wife..."
Counting days
Men egentligen fyller jag ju år imorgon, och ska fira min födelsedag första dagen på extrajobbet i leksaksbutiken, hårt arbetandes med E. Det är helt fashinerande att jag ser fram emot att jobba, jag längtar till att börja. Det är en helt ny känsla, och den är underbar.
Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt planera att fira min födelsedag. Det låter på honom som att han har något planerat där på kvällen. Fågel, fisk eller mittemellan, vafan betyder det? Jag vill ju träffa föräldrarna också, så kanske ska jag ta mig upp tidigt och åka till dom innan jag börjar jobba? Det är ju en idé, och bli bjuden på god frukost. Gillar den tanken, jag älskar frukost. Mat över huvud taget är något av det bästa som finns.
Fan vad hungrig jag blev.
Above the candystore - Paola
Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt planera att fira min födelsedag. Det låter på honom som att han har något planerat där på kvällen. Fågel, fisk eller mittemellan, vafan betyder det? Jag vill ju träffa föräldrarna också, så kanske ska jag ta mig upp tidigt och åka till dom innan jag börjar jobba? Det är ju en idé, och bli bjuden på god frukost. Gillar den tanken, jag älskar frukost. Mat över huvud taget är något av det bästa som finns.
Fan vad hungrig jag blev.
Above the candystore - Paola
Upside down
Födelsedagsfirande i lördags. Oh my god. Halva lägenheten var tvungen att möbleras om för att alla 35 människor skulle få plats på ett någorlunda schysst sätt. Att runt fem pers var tvungna att käka stående och att undertecknad haffade fårskinnspläden på golvet mellan borden hör inte hit. Men det var riktigt jävla lyckat iaf, mammas debut inom smörgåstårtor imponerade och i slutet av kvällen var det inte en endaste bit kvar, då ett pack haffat en doggybag. Saffranskakor, kanelkakor och hallongrottor, glögg, kaffe, mandariner, frostade äpplen, massvis med godis och nötter och framförallt vin. Riktigt lyckat. Fick två par skor av honom, pengar, presentkort, flamingoblomma, en gul mateusskål, en stor chokladask, te, lakan, godistrosor, SATC x2, vin, bambi-halsband och ett flertal fina muggar, rosa med dödskallar är rätt typiskt mig. Och för att inte tala om en luftballongsfärden från F's kompisar! Fy fan vad nice, det har stått överst på önskelistan i flera år, och nu jävlar flyger vi (eller i sommar såklart). Riktigt lyckat, tack alla söta människor, ni är så jävla underbara <3
Men, det var faktiskt inte helt okej att börja jobba redan 10 dagen efter. När människor fortfarande droppade in runt ett på natten, jag hade pimplat vin sedan 15 på dagen, och lägenheten såg ut som ett renoveringsobjekt, och jag satt och gäspade till tre då jag äntligen fick sluta ögonlocken i armarna på honom och sova fyra timmar innan jag tog mig upp. I samma stund som jag skulle gå till bussen hör man en trött röst från sängen "jag kan ju kanske köra dig".
Tack för att du ställde upp.
Bimbo - Lambretta (för E sjöng så fint)
