Bambi

That's it.
Jag kommer dö, så är det bara. Goodbye, ajöss, so long Bitch och ha-det-bra-hej.

Vi tjejer är ena fantastiska skapelser, det måste ni hålla med om. Förutom att vi är heta och får gå i dom snyggaste skorna, är vi ibland ruskigt bra på att läsa av känslor, vi är beskyddande, har högre smärtgräns och vet oftast hur vi ska göra för att få precis vad vi vill. Många gånger är vi ta mig fan bättre på att vara män än vad män är.

Men dagar som denna skulle jag ha gjort nästan vad som helst för att få vara född till kille - bara för att få slippa de två första dagarna av mensen. Jag dör! Ligger dubbelvikt med en kokhet vetekudde under en hårt knuten halsduk runt magen, dricker mängder av varmt te och trycker i mig all choklad som möjligen går att hitta i huset. Vanligtvis är det bara att trycka i sig ett lyckopiller förklätt till Naproxen, så är jag glad och smärtfri igen inom 2 timmar. Men nu står medicinskåpet tomt (varför, o Varför skjuter man alltid upp att införskaffa smärtstillande? Kaos!) och jag kan inte göra annat än att lida vidare och försöka härda ut utan att tårarna av ynklighet ska börja rinna. Och mina ljumksar och knän har också fått sig en knäpp som gör att jag vill stretcha ut lederna till dess yttersta för att lindra det onda där också ist för att ligga i fosterställning, men då gör ju magen ännu ondare och det blir ist en ond och blodtörstig jävla cirkel som som sagt kommer ta död på mig när som helst.
För övrigt har mina ben dessutom råkat få ta del av något ännu mer idiotiskt som går under namnet "restless legs", vilket gör att det mer ofta än sällan känner att jag efter 25 år fortfarande har växtvärk.
Upprepar därför efter ovanstående min skriftliga bön från föregående inlägg: kan jag snälla bara sluta vara tjej för ett litet tag?


Inget händer givetvis, och jag smörjer ist in hela mig med voltaren gel ljumskarna med tigerbalsam.
Fuck my life. Fuck my life så himla mkt!

Dream on - Aerosmith

Alltså - kan jag inte bara sluta? Sluta vara tjej för ett litet tag? Sluta gräma mig och överanalysera massa bullshit, förloras i bilder i mitt huvud som aldrig hänt och bagatellisera det som actually betyder något? Kan jag snälla bara sluta hålla käften när jag egentligen vill skrika och bara sluta gräva ner mig i ångest och andra idiotiska känslor när jag bara vill leva? Bara sluta och låta mig ge upp för en liten stund, låta mig slappna av och bara för en liten stund få vara ensam i mitt eget huvud. Turn off the world and say hello to me.







Sådärja. Game on.

Jag fullkomligt älskar människor som får en att le. Som sätter ett riktigt stort leende på ens läppar, ett leende som håller i sig, som har gjort ett redigt intryck och som gör att man omedvetet börjar le av bara tanken på just den där personen som från ingenstans gjorde en så fascinerad.
Jag snackar självklart om Dolly, den mest awesome dam som i femtioårsåldern som började snacka med mig en fredag då vi i kylan väntade på en försenad buss. Så öppen och trevlig, en person som på riktigt blir hög på livet. Under vår resa från Roslagsgatan till T-centralen snackade vi oavbrutet om allt mellan himmel och jord - recept, sport, resor, vädret, kriminalitet, jobb och livet i allmänhet. En resa och konversation på cirkus 75 minuter. Hon nämde t o m var hon bodde om jag skulle ha vägarna förbi. En sån sjukt härlig människa, så när vi nästan kramade varandra hejdå var jag tvungen att ringa och berätta för mamma.

Och det roligaste?
Hon jobbar som värd på Friskis&Svettis och fick mig att lova att komma över och börja träna. Så vem vet, kanske har jag träffat den människa som kommer få mitt arsle ur vagnen och actually ta tag i mitt 10 år gamla nyrårslöfte?

 One day without laughter is one day waste of time 

Jag mår så bra. Förutom den lilla detaljen om att jag har tappat matlusten och är ganska så bitter på mitt jobb just nu, så känner jag mig bra. Det känns så himla skönt att jag äntligen kommit på det jag vill göra, jag har hittat ett mål med vad jag vill bli när jag blir stor. Den bästa känslan är nog egentligen att jag vet att jag kan fixa det, jag känner själv att jag har en känsla för det här och att I set my own limits. Jag vet vad jag vill göra, och jag har börjat utforma tankarna och idéerna som snurrar och byggs upp i mitt huvud. Ja, nu jävlar kör vi, och jag är så sjukt jävla taggad!

"Some people see things as they are and ask "why?"
I dream things that never were, and ask "why not?"