Bambi

Jag blir knäpp, jag har ingen aning om hur jag ska reagera och bete mig. Hur i hela helvetet har det kunnat bli så här? Alla dom närmaste tjejkompisarna jag har haft sedan gymnasiet håller på att rasera, och ingen GÖR nånting! En flydde iof till Danmark, en annan till Lissabon, men vi som är kvar då? Helt plötsligt haglar det av skitsnack och bitchiga attityder och jag står någonstans mittemellan och vet inte vad jag annars kan göra än att häpet se på och försöka förstå mig på hur folk tänker. Men det är inte så jävla lätt när alla håller käften och beter sig, som för mig, på ett helt oförstående sätt. Och i våran ålder tycker jag ta mig fan inte att det är okej längre att bete sig som osnytna fjortisar som försöker häva sina egotrippade trasiga personligheter genom bullshit och osynliga käftsmällar. Stå för vad du anser är rätt och fel, vad du tycker och tänker och diskutera och kompromissa som en vuxen människa, så kanske man har en chans att hitta tillbaka till varandra. Alla kan må dåligt ibland, bli deprimerade och känna sig trasiga inombords för att sätta igång en hög försvarsmekanismer som håller människor borta från dessa hemliga känslostormar. Men jag har alltid ansett att vi är riktiga Vänner, och riktiga vänner ställer alltid upp för varandra i sitser man inte klarar av på egen hand. Man kan vara ärlig, man kan tala om saker i förtroende, och man kan alltid höra av sig. Dom är dina stöttepelare och alldeles egna amatörpsykologer. Dock betyder det självklart inte att man ska tvingas dela med sig av allt, eller att man ska kunna bete sig hur som helst. För det här är bara löjligt, det är så barnsligt, onödigt och framförallt Dumt att jag mest vill hålla mig utanför och vänta ut dessa idiotiska intriger. Det värsta är att jag tror att dom flesta håller med, men inget händer. Handlingsförlamning verkar tydligen smitta, och med tanke på mina egna omständigheter är det det sista jag behöver. Kom igen, come clean. En kungshallen med bio i veckan alla vi? Eller en afterwork på en uteservering i vårsolen? Onsdag, kan ni?

Ibland är jag ruskigt jävla värdelös på att skriva saker, berätta om saker eller över huvud taget tänka på saker. Istället försöker jag fortsätta leva i min bubbla av febrilt försökande av positivitet, och skjuta allt jobbigt åt sidan. Och man kan ju tycka att det inte är speciellt hemskt med det, jag menar, är en positiv person, och alla blir väl gladare av att leende lyckas ta sig igenom tuffa sitser. Men vissa gånger, vid helt fel tillfällen, känns det som att jag får hjärtklappning, och inte pga den vanliga anledningen, utan mer djupgående anledningar som vid ett fåtal tillfällen kan speglas i min älskade bubbla och ge en skymt av verkligheten. Dom gångerna när jag inte får grepp om situationen, när jag vill kräkas över livet och bara försvinna tills jag kommer fram till något vettigt och något riktigt. Någon sanning i det hela. Dom gångerna försöker jag förgäves fly undan, och hoppas att jag undermedvetet hittar rätt iaf.


Eller så kanske hjärtklappningen beror på alla energidryckas jag har hivat i mig den senaste tiden, vad vet jag.