Bambi

Alltså, det är så fruktansvärt skönt när någon annan kan säga precis vad jag menar, förklara hur jag känner utan att jag tvingas vara den som måste kunna klä allt det här i ord. Galet skönt. Så här sitter man med arbetskläderna på, och diggar till Kelly Clarkson. Upptäckte nyss hur bra hon faktiskt är, och jag blir nästan helt till mig när jag sitter med hennes lyrics framför mig, pekar på skärmen i min ensamhet och utbrister "JA, det är preciiiis sådär jag menar!"

Guess this means you're sorry
You're standing at my door
Guess this mean you'll take back
everything you said before
Like how much you wanted
anyone but me
Said you'll never come back
but here you are again

Cuz' we belong together now
Forever united here somehow
You got a piece of me
and honestly
my life would suck without you

Maybe I was stupid, for telling you goodbye
Maybe I was wrong, trying to pick a fight
I know I've got issues, but you're pretty messed up to
Anyway I've found out, I'm nothing witout you

Cuz' we belong together now
Forever united here somehow
You got a piece of me
and honestly
my life would suck without you

Beeing with you is so dysfuntional
I know I shouldn't miss you
But I can't let you go

Jag har haft mina galet bittra dagar. Jag har stirrat väldigt mkt upp i taket, och jag har fällt väldigt många dryga kommentarer och startat många bråk helt i onödan. Jag kanske har varit lite för dryg och konstig egentligen, och att alla bearbetar saker annorlunda och uppenbarligen med ett och annat snedsteg är uppenbarligen en klen förklaring. Jag vet att jag egentligen är en mkt bättre människa än så?

Ett par veckor senare fick jag en kär kommentar av A - hon tyckte att det var jättekul att jag kändes gladare, livligare och mer som gamla jag igen. Hon hade saknat det lite. Och visst, när man till sist sköt allt åt sidan för att bara få vara, så kanske man lyckades hitta den gamla stigen en kort period igen. Kunde vara lite mer spontan, och jag kunde träffa alla kompisarna jag inte träffat på länge. Så det kändes rätt bra egentligen när man sitter och snackar skit i vårsolen.
Jag har börjat träna, seriöst den här gången. Jag får akupunktur med jämna mellanrum och tränar mer än vad jag egentligen behöver. Jag skojar och skrattar på mitt äckliga jobb, och trivs på något konstigt sätt där egentligen. Jag har kapat håret och gått upp ett par kg (som jag går ner igen så fort jag blir förkyld eller utsatt för pollenallergi för första gången i mitt liv). Jag har sökt utbildningar inom turism, juridik, journalistik och socionomi, och nu är det egentligen bara att ta tag i samtalet till komvux, och försöka söka den där KY-utbildningen M snackade om.

Men kompenserar det allt?

Helt plötsligt inser man att det hela känns lite awkward. Jag är fullt medveten om att jag inte har varit den bästa människan i världen den senaste tiden, jag har varit galet tanklös och inte riktigt orkat bry mig om de små sakerna som faktiskt betyder något. Men jag håller på att ta mig tillbaka, och få någon form av styrning på saker och ting. Försöka prioritera de viktiga sakerna, de små detaljerna och att säga "nej" och att tacka för mig på andra håll.

Men det jag börjar märka är att det tydligen inte är så okej för andra. Alla sitter och skrattar tillsammans, och här sitter man själv. Det spelar ingen roll om man försökt ringa, jag vet inte om det här är problemet, men måste ha gjort något galet dumt som ingen vill tala om för att liksom knappt räknas längre.