Bambi

Det har varit en väldigt bra dag. Tackade SL som hade stängt av hälften av den gröna linjen så att jag inte lyckades ta mig till tandläkaren och skära bort mina tandköttsflärpar med laser. Så den trevliga dagen förpassades till mitten av mars istället, så nu har jag sisådär 3 veckor till på mig att våndas över fantomsmärtan i mitt stackars gap. Tack så jävla mkt!

Det som var så bra med detta dock, var att jag, istället för att lida med läskiga prylar i käften, tog en spatsering i stan med E och A - ett extremt mkt trevligare tidsfördriv. Det har varit på tok för länge sen en sådan spatsering utövades, och med tanke på att vi sågs sent på eftermiddagen höll vi oss nära centralen. Möttes med en helt omgjord Åhléns som vi inte alls tyckte om. Instängt, utspritt, klent utbud och katastrof. Lagerhaus, Topshop och H&M innan vi satte oss inne på mysiga John Chris och fikade i nån timme. En räd inne på Carlings där jag hittade en hel del fina kläder, på Feetfirst hittade jag de mest perfekt gröna converseshoesen och sedan tågade vi iväg på vår standardrutt Berry Details, Mique och In&Finn. Har hittat så mkt fint idag, så mitt klena konto kommer att börja stortjuta när lönen komnmer. Känns lite sisådär kanske.

Hemfärden med pendeln gick över förväntan, bara cirkus 20 min försenad (...). Snackade med J om H's kommande möhippa, och kom hem till en tom lägenhet och tittade klart på Dirty Dancing (klart en av de bästa filmerna ever). Och vad mer har hänt idag?


Jo. Killen har köpt hus och jag har glömt hur man andas.

Jag är sjukligt trött på folk som snackar bakom ryggen på en. Jag har iof vetat rätt länge vad folk kan säga och tänka sig tycka om mig, och hälften är kanske sant, men på något sätt ändå faktalöst. Är ruskigt less på att få höra vad folk egentligen tycker och tänker bakvägen. Har man problem med nån, varför aldrig öppna käften och tala om det? Var inte ärlighet bra längre, eller? I synnerhet om man känt varandra en längre tid, borde det inte vara extremt mkt enklare då? Är man nästan inte skyldig att säga "men hörru, gumman, jag tycker inte att det här är okej, tänk efter lite nu"? Fan, det här är inte högstadiet längre, det är okej att stå för vad man tycker och tänker. Egentligen så kommer det inte som nån nyhet, men jag är så jävla less på att det fortfarande ligger i luften.

Vad tycker du om mig - egentligen?



Weight of the world - Saliva

ÄNTLIGEN! Jag vet att jag har tjatat om den så fruktansvärt länge, jag vet att tanken var att jag skulle göra den gör typ ett halvår sen, jag vet att hälften actually inte trodde att jag skulle göra den i slutändan och att F garvade åt mig med orden om att jag inte skulle palla trycket. Suck my left toe!

Tog mig till Taste of Ink runt 12, nervös som satan. E skulle komma och hålla mig sällskap och se på hur jag plågades och vred mig som en mask på krok, men eftersom tunnelbanan blivit skrämd av lite byggdamm och bussar sats in, var hon lite försenad. Men hon kom innan Patches började trycka in nålar i mig, och TACK söt för att du var där (även om jag inte var den mest sociala)! Jag har nog på riktigt aldrig varit med om något värre, bara konturerna gjorde så sjukt ont att kudden jag fick ligga på blev halvt massakerad. Rökpaus. Skuggningen var helt okej, på vissa ställen snudd på lite för ont, men ingenting jämför med konturerna. Rökpaus. Och sedan var det den röda färgläggningen. Världens mest elaka nål Hubert antastade min kropp; katastrof, hemskt, förjävligt, jag kommer inte på ett ord tillräckligt starkt för att beskriva hur ont detta gjorde. Kändes som att man bit för bit hyvlade av huden med ett slött rakblad, samtidigt som revbenen fick sig en vibrerade törn under denna sjuka nål. Patches - jag hatar dig. 

Men efter typ 3 timmar var det över, och den lättnaden som rann över var nästan töntig alltså. Och tatueringen blev så sjukt jävla bra. Är helt fantastiskt nöjd och glad över att äntligen ha gjort den. Om några dagar, eller nån vecka eller så, börjar jag nog kanske möjligtvis eventuellt tycka om tatueraren igen. Ett Grymt jobb, tack så jättemkt! 

(snodd från TasteofInks blogg; rockspot.se/tasteofink)

Vet ni vad, nu är det ta mig fan dags att sluta med allt det bittra och allt det ledsna. Orkar inte med all satans negativitet, det har aldrig varit min grej och kommer säkerligen aldrig att bli det heller - över min ruttnande kropp möjligtvis, men ingenting man ska förvänta sig.

Helgen var rätt nice (förutom söndagen), blev iss utslängd ur lägenheten och tog en tripp till Haninge i fredags och hade en trevlig vin&kortspels-kväll med M & B. Jag gillar hela konceptet med nybörjartur, känns på något sätt helt okej att vinna. Fick även äntligen träffa den omtalade S2, en glad och galet trevlig brutta med samma fina förnamn som undertecknad. Intog sängposition vid 2 och fick skjuts halvvägs till jobbet, och blev tvingad att sitta i kassan i nästan 6 hela timmar. Visst, självklart, jag är social och gillar att träffa människor...men efter 400 "hej" och "tack" tycker halsen inte att det är lika kul längre, och man fick snatta lite halstabletter på väg hem till W, för att parta med E, A och c:o. En rolig kväll med Las Ketchup, Tegelbruket, pepparkakspommes och övernattning hos E, innan det var dags att jobba IGEN. S hade kommit från sumpan för att visa upp sin glada nuna och jobba med oss, och satte därefter en guldkant på en patetisk dag. Sweet!

Alla hjärtans dag - en perfekt dag till att bråka med den man älskar.


ANUS!

Jag vet liksom inte hur jag ska börja. Det händer och känns så mkt men ingenting jag vill bitcha om över bloggen. Så ist blir det väl ännu ett halvmystiskt bittert inlägg om hur jag inte förstår hur det har kunnat bli så här. Kan för fan inte öppna käften förran röstlägena går upp x antal decibel och man slänger på lurar och är i behov av 24 djupa andetag innan man ens funtar på att försöka lugna ner sig. Adrenalinet pumpar och man vill bara skrika. Till och med när man är sjuk är allt man vill ha är en kram och för en dag bara få vara hemma och satsa på att bli frisk, så får man ist höra att man ska tvätta och städa halva lägenheten (för jag var ju faktiskt tillräckligt frisk för att krypa till jobbet igår). Tack för omtanken. Och efter ett antal dumma kommentarer, så ger sig den ena parten, och man säger förlåt och att man inte orkar bråka konstant. "Kan vi inte bara försöka att låta bli det? Jag vill inte ha det så här" (och så försöker man ignorera att den andra parten inte säger förlåt över huvud taget och vill fortsätta nagga om det). Så försöker man tvinga sig på folk för att få lite närhet i förhållandet någon gång, och så är det till sist något man på något vänster har klassat som "bra".

Så hinner klockan inte ens bli 10 på morgonen dagen efter utan att man blir irriterade på varandra och slänger på luren igen. Vad i hela helvetet tar man sig till?

The open wound she hides
She just keeps it bundled up
And never lets it show
She can't take much more of this
But she can't let it go
And that's ok, she don't want the world

All the things she says
While he's just lying there
Without someone to hear her cry
She slips off into a dream
About a place to hide
And that's ok, she don't want the world

This love she feels
Everything she's ever known
Or ever thought was real
Seems like it's been thrown away
Now how's she gonna live
It's ok, she don't want the world

Those words he never spoke
Haunt her life, the memories
Of all the times before
She tried to show him love
While he would only ask for more
But it's ok, she don't want the world

Softly in her sleep
Pictures of the life she's longing
For slowly appear
She's seen them all before
But somehow never quite this clear
She just smiles, she don't want the world

A brand new morning shines
As she wakes up alone again
This time to face the day
She swears there's time to make it
As she simply walks away
And it's ok, she don't want the world

She don't want the world - 3 doors down

Just like talking to a wall

Jag sitter och funderar. På en hel jävla del. Jag förstår inte alls, är det något jag missar? Är det något mer som är mitt framför ögonen på mig som jag inte ser? Ett ord skrikandes i örat på mig som jag inte hör? Ännu en smäll på käften som jag inte känner? Ett kycklingben fastkörd i strupen på mig som inte ger mig luft? Jag känner mig helt blåst, ïhålig och känslolös. Icke bra kombination just nu, passa dig jävligt noga.

"...you'll deny the truth - believe a lie
there'll be times that you'll believe you can really fly
but your lonely nights - have just begun
when you love someone..."

When you love someone - Bryan Adams

Det är ta mig fan hela jävla amazing. Vad är det jag försöker sträva efter egentligen? Något som absolut inte kommer att hända under några som helst omständigheter? Är det värt det? Jag menar, på riktigt? Allt det här som inte finns, men som man outtröttligt hoppas existerar någonstans gör en egentligen olycklig utan att man vill, eller över huvud taget vågar, erkänna det. Jag bönar, jag ber, jag skriker, jag grinar, jag diskuterar, jag bråkar, jag hotar, jag slår sönder saker, jag slutar bry mig och jag slutar äta. Till vilket pris då? Till vilken fantasi försöker jag gång på gång att rymma till? "My happy place"? Helt jävla amazing.

"...and now I can't believe, you let this happen to me
and I can't believe, they put these daggers through me
and I can't believe
you didn't come and  save me from my pain.."

I can't believe - Stone Sour