Bambi

Men hallå, alltså helt jävla allvarligt! Vad fan är problemet? Jag trodde aldrig att man kunde vara så arg på en person, en förvirrad liten sill som inte vet vad hon vill. Hur kan man låta sig själv förbli en annan mindre rolig person istället för den man är och alltid har varit? Ursäkta, men brukade man inte vara spontan? Var man inte alltid på vad som helst, taggad till tusen? Vad hände med killkompisarna man brukade fika med och julhandla med, vad hände med att gå på spontana fester bestämda samma kväll, en konstant vibrerande telefon och så många galna minnen att den påstådda hjärnan man har blev överhettad? Är det bara för att man råkade bli ett par år äldre? Eller att man flyttade hemifrån? Eller något annat idiotiskt som jag inte lyckas få något grepp om? Jag vill ha spänning, jag vill ha överraskningar, jag vill bli förvånad, jag vill känna att jag lever. Men nej. Man står kvar på samma ruta sedan två år tillbaka. Varför är det bara jag som anpassar mig, gud så feg jag måste vara. Det känns som att jag exploderar snart, strupen kommer spricka av tysta förvirrade skrik och jag kommer få krupp, propp och panik. Ibland känns det som att det är min plats, ibland är det underbart och jag bara väntar på nästa steg till den påstådda lyckan. Men ibland känns det rutinerat, fängslat och genuint jobbigt, och jag tror inte alls att det kommer funka, som om skiten kommer att bita mig i arslet, kanske inte imorn, eller nästa år, kanske inte om fem år...men kanske om tio år, och det skrämmer mig. Jag är livrädd för att göra fel val, och det gör mig till den tragiska, lätt panikslagna och konstant förvirrade individ jag är just nu. Jag blir förbannad på mig själv, sluta gnäll och gör något, återställ dig. Uteblivandet av kontroll över mitt egna liv gör mig galen. Galen säger jag. Galen!


Nu ska jag duscha.


Hate - plain white T's

Idag hade jag tänkt vara duktig. Jag ska slå en massa signaler, planera inför lördagen, styra upp introkursen och sjukgymnasten, gå på en kylig långpromenad med vovven, maila en hel del och sist men inte minst ska jag äta hela dagen hade jag tänkt. Det är fördelen med att ha storhandlat dagen innan, det finns så mkt gott hemma! Jag älskar mat.
Jag har redan varit vaken i tre timmar, tränat och ätit frukost. Hurtig var ordet för första gången i mitt liv. Jag tycker att det är helt okej, nu jävlar måste det bara hålla i sig.

I wonder - Diffuser

Jag skulle vilja veta hur det känns att vara bara nöjd. Inte att ha något att klaga på. Någon gång kan väl allt bara vara enkelt och någon gång kan väl världen stå på min sida. Helt och fullt nöjd. Tillfredsställd med tillvaron vi lever i, inga bekymmer. Någon gång skulle jag vilja veta hur det känns.

Egentligen har jag ju ingenting att klaga på. Underbar familj, underbar pojkvän, tak över huvudet och, om än äckligt, jobb. Jag får i stort sett allt jag vill ha, varenda sak jag pekar på och tindrar lite med ögonen och stinker ner folk med min charm hamnar i mina händer i slutändan. Det finns alldeles för många som har det tusen gånger värre än vad jag har, och att jag över huvud taget tänker och kanske känner så här känns det som att jag nästan måste skämmas för...har jag inte allt? Vafan har jag att gnälla om, borde inte jag hålla käften, le och vara glad ist för att sitta här invirad i  mitt stora sköna överkast och gnälla?

Du och jag skulle behöva en sådan paus. En paus med 10 kg kaffe och 18 paket cigaretter och spy ner varandra med ord och bullshit, beklaga oss för varandra, få vara gnälliga och griniga och inte en jävel ska bry sig och reagera. Ja. Får man sedan en dunk vin med i fallet blir man nog kanske nöjd för en liten stund.

So far away - Staind

Ibland  hatar jag att vara brud, vi måste verkligen stå ut med all smärta - trycka fram knoddar och den äckliga mensvärken stryker jag under. Vad är det killar får står ut med egentligen? Fan inte ett skit som ens påminner om riktig jävla pain. Vaknade med mensvärk idag, och ångesten över att det är min vecka, lingonvecka, kvinns, att Hugo kommer på besök eller vafan man nu vill kalla det, fan jag kunde knappt ta mig upp ur sängen, än mindre stå. Jag har suttit dubbelvikt på toaletten en halvtimme för att samla kraft till att ta mig upp. Helvetes jävla skit. Jag hittar inte mina gröna lyckopiller någonstans (naproxen is the shit), så jag är rätt så tjurig just nu - låt mig va!

Vi får säkert stå ut med skiten för att vi är SÅ mkt tåligare än guys. Vi är ju faktiskt befogade med högre smärttröskel, vi lever längre, dock kanske vi inte är bättre på att köra, men vi är ta mig fan säkrare i trafiken, vi kan göra flera saker på en gång, det är bevisat att majoriteten av brudar actually är smartare och vi är fan modigare. Och just det, vi har ju två fina saker som kallas tuttar också. Det svagare könet, my ass.


Pain - three days grace