Bambi

Men hallå, alltså helt jävla allvarligt! Vad fan är problemet? Jag trodde aldrig att man kunde vara så arg på en person, en förvirrad liten sill som inte vet vad hon vill. Hur kan man låta sig själv förbli en annan mindre rolig person istället för den man är och alltid har varit? Ursäkta, men brukade man inte vara spontan? Var man inte alltid på vad som helst, taggad till tusen? Vad hände med killkompisarna man brukade fika med och julhandla med, vad hände med att gå på spontana fester bestämda samma kväll, en konstant vibrerande telefon och så många galna minnen att den påstådda hjärnan man har blev överhettad? Är det bara för att man råkade bli ett par år äldre? Eller att man flyttade hemifrån? Eller något annat idiotiskt som jag inte lyckas få något grepp om? Jag vill ha spänning, jag vill ha överraskningar, jag vill bli förvånad, jag vill känna att jag lever. Men nej. Man står kvar på samma ruta sedan två år tillbaka. Varför är det bara jag som anpassar mig, gud så feg jag måste vara. Det känns som att jag exploderar snart, strupen kommer spricka av tysta förvirrade skrik och jag kommer få krupp, propp och panik. Ibland känns det som att det är min plats, ibland är det underbart och jag bara väntar på nästa steg till den påstådda lyckan. Men ibland känns det rutinerat, fängslat och genuint jobbigt, och jag tror inte alls att det kommer funka, som om skiten kommer att bita mig i arslet, kanske inte imorn, eller nästa år, kanske inte om fem år...men kanske om tio år, och det skrämmer mig. Jag är livrädd för att göra fel val, och det gör mig till den tragiska, lätt panikslagna och konstant förvirrade individ jag är just nu. Jag blir förbannad på mig själv, sluta gnäll och gör något, återställ dig. Uteblivandet av kontroll över mitt egna liv gör mig galen. Galen säger jag. Galen!


Nu ska jag duscha.


Hate - plain white T's