Bambi

Jag är inte speciellt blödig egentligen. Jag anses faktiskt vara rätt aggressiv av mig. Förutom att slå hårt när jag ser en gul bil och har en äckligt kort stubin är jag dessutom riktigt jävla envis och tjurskallig. Och är jag riktigt förbannad och frustrerad blir jag rätt fysiskt destruktiv, jag vill knuffas och slåss, min mobil har fått sig ett par rejäla smällar i mark och vägg och ett par glas har gått i kras i mina dar. Och bråkar jag vill jag göra och säga allt som har med såra, förnedra och provocera att göra. Förut hade jag en riktigt allmän bitchig attityd, och helvetiska humörssvängningar (såna kan fortfarande dyka upp). 
Det tog ett bra jävla tag innan jag grinade för någon utomstående första gången, aldrig i livet att någon skulle se mig gråta. Det var det bara att hålla allt inom sig, bara bära med sig det och få ut skiten på annat sätt. Med tungan i mungipan var det bara att le och vara glad, ta livet med en klackspark? Gäller det inte att sparka hårdast? Smällar är väl till för att tas? Nu på senare år har jag faktiskt lyckats med att vara ärligare med känslor, jag tror att det är mot andra, men framförallt mig själv. Ibland känns det som en befrielse. Ibland hatar jag det, jag tror inte riktigt att jag har vant mig vid att kunna bli sådär.
För dom som inte känner mig är det kanske svårt att tro. Jag är minst och vekast av alla i sällskapet, men adrenalinet jag får när jag är riktigt jävla arg är obeskrivlig. En sanslös energi. Hur jag tidigare höll exakt allt inom mig finns inte längre. Jag har lärt mig att lita på människor som står mig närmast. Det är rätt svårt att tro att jag har haft en sådan attityd när jag är så glad som jag faktiskt är, det krävs rätt mkt för att jag ska nå den punkt av beteende. Jag är en liten, genomsnäll, tokcharmig och äckligt positiv person. Jag skrattar och ler väldigt mkt. Jag tar rätt mkt skit innan jag säger ifrån. Men när jag väl gör det, då ska man veta att man lever. Faschinerande kan jag tycka.
Hur som helst. Som sagt är jag inte en speciellt blödig person. Om inte annat vill jag inte vara en speciellt blödig person.

Men när det kommer till äckliga slut, exempelvis kärlek som i slutet inte får varann...jag bölar som en jävla barnunge. Det är sorgligt och hjärtskärande. Ibland är det okej, men oftast måste man ha ett stenansikte för att inte få "vafan bölar du för nu då?" slängt i ansiktet (det är sådana stunder jag önskar att jag var lika stark som förut). Jag kanske visst är blödig, idiot, jätteblödig till och med. Tänkt på det?

Men självklart skulle jag aldrig erkänna det.