Bambi

A friend is someone who walk in
when the rest of the world walks out

"When you're making your decision, don't think about taking the right one.
It's up to you to make the decision right".

- Dr. Phil

Hela min värld är uppochner. Allt jag trodde var sant visade sig helt plötsligt vara på helt andra sätt, och...jag vet inte hur jag ska förklara. Känner mig ta mig fan inte trygg någonstans. Är inte heller trygg någon annanstans, än möjligtvis eventuellt kanske gömd i mitt gamla rum hos föräldrarna. Det är nästan skrattretande. Du vet, tragiskt komiskt. "Jag ville bara kolla hur det var med dig, men du är så jävla stark så jag vet inte riktigt hur jag tänkte...". Well, man är väl inte tillåten att vara på ett annat sätt, eller hur?

Jag vet inte. Är för mkt för att jag ska kunna samla tankarna på en tillräckligt förståelig nivå och klä hela skiten i ord, så jag låter hellre bli. Det får bli som det blir. Nu vill jag mest lämna landet, och aldrig komma tillbaka - min rygg har fått tillräckligt många ärr.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har så extremt mkt egentligen jag bara skulle vilja få ur mig, men förutom de allra närmaste tror jag inte att någon skulle vara så intresserad av att lyssna. Jag tycker att det är så fruktansvärt synd att jag inte kan ringa ett par personer längre, några som jag brukade kunna snacka med om vad som helst..

Förutom det är annars hela den här månaden katastrofal. Förutom en födelsedag och en möhippa redan första helgen, så ska man på sitt allra första bröllop imorgon, och det har tagit sisådär tre trippar till stora staden för att hitta en tillräckligt descent klänning och ett par vita pjurrer jag har försökt gå in hela veckan. Ett par dagar senare fyller pojken 30 år, och det ska firas med smörgåstårta och glasstårta som undertecknad ska tillaga för första gången i sitt liv. Den stora födesledagspresenten skulle egentligen ha införskaffats idag om inte jag hade varit så dum att glömma plånboken hemma, men det får jag lösa i övermorgon ist. Hur som helst, så är det ett stort kalasfirande med grillbuffé och poolinvigning nästa helg för ett femtiotal hungriga människor. Måndag, tisdag och onsdag går åt till att stissa till tomten och hugga en till tripp till plantagen, sedan gräva rabatt och göra ett fågelbad. Och förhoppningsvis lyckas jag manövrera det där relativt bra tills jag får ett par dagar nästa vecka att andas ut innan det är dags för en tripp till Dalarna och fira midsommar med de närmaste i Väsby.  Jag har 3 körlektioner planerade, och jobb nästan varje dag, en planerad visit hos farmor på tisdag och inte en ledig dag till att handla all mat. Dessutom oroar jag mig för min kusin och hennes galet svartsjuka pojkvän, känns inte så bra att få sms sena kvällar med en frågan om ifall hon får sova hos mig. Och att jag inte kan ringa dig längre heller gör mig fruktansvärt ledsen i hela den här cirkusen.

Så har galet mkt att tänka på just nu, alldeles för mkt från alla håll. Känns som att det är dags att gräva ner sig och göra mitt innan jag eventuellt möjligtvis har en chans att börja leva igen i juli. Augusti blir det till att ta sig från Sverige, såvida jag inte kommer in på utbildningen jag jättegärna vill gå. Jag kan så inte ha det så här längre.

Sådär. Nu får det vara som det är, och det är dags att fokusera på saker som gör en glad istället. Är trött på att vara bitter, frustrerad och naga om saker, så I just let it go och skrattar ist.

Har en hel drös med andra saker att tänka på, en hel del saker jag måste ta tag i och planera. Den planerade möhippan kommer igång inom en snar framtid, och är taggad som satan! Men en del småsaker måste dock finjusteras den kommande veckan, och kidnappning och scrapbook ska börja ta form.
Och om 3 dar ska senast en hel hög inbjudningskort vara framstissade och utskickade.
Sedan är det en deadline på att hitta en fin klänning som man kan unna sig att ha på sig på de kommande två bröllopen, och en till det kommande 30årskalaset, samt ett par shoes som man actually kan gå i.
För att inte tala om tomten! Rabatter ska grävas, krukor, blomlådor och amplar ska införskaffas, blommor, växter, buskar, jord och självklart måste jag klippa gräset (tack L för att du har planerat en plantagentripp med mig! Du är bäst!). Ska göra ett tappert försök att pyssla fram fågelbadet också. För att inte tala om att poolen ska bli klar, men det har jag dock fullt förtroende för att den kommer bli i den här takten. Och alla detaljer som bord, stolar, högtalare, bokning av M, partytält och all mat ska också ska införskaffas, förvaras och stissas till (min iköpslista är redan en A4 lång :)
Det ska vara klart till den 14e juni, då det är är födelsedag igång, och 30årspresenten ska införskaffas, gömmas och försökas slås in (blir nog en hel rulle wellpapp och ca 54 DN för att göra det enklare med presentpappret).
Den helgen är det också dags för det öppna huset, och redan nu räknas det med drygt 50 pers.
Och någonstans här mittemellan ska jag dessutom jobba, övningsköra, sola och kapa håret.

Men det stod faktiskt i mitt horoskop; "Det kan kännas att du har tagit på dig för mkt och det kommer att bli stressigt. Håll ut och gör en sak i taget, du hinner och imponerar", så jag är på något sätt rätt lugn i allt  detta virrvarr, och försöker som bäst slappna av :) (att jag egentligen bara tror på horoskop när det står något bra hör inte hit).

Idag är det annars en mongolisk middag med jobbet, och tanken var att vi skulle dra till Grönan efteråt. Jag var toktaggd på grönan, var sjukt länge sen jag knatade runt där. Dock tyckte mr butikschef att det skulle vara "synd" att personalen inte är "tillsammans", så det har blivit GoKart i 2 timmar ist...jag har aldrig åkt GoKart, jag vet inte hur man varken kör eller gör, och jag kommer säkert snurra runt och göra donut efter donut eller åka mot trafiken och typ skämma ut mig och dö. Kan man varken köra radiobil, moppe eller cykla, så kan ju inte förväntningarna vara så höga, right?

Hur som helst, nu är det dags att göra en snabb skiss till inbjudningskort, titta lite på scrapbooken, och finula lite  på vad jag ska ha på mig ikväll samt skriva en to-do-list till morgondagen. Jag är så sjukt taggad!

Äh, jag vet inte. Finns inte så mkt jag kan säga. Jag förväntade mig aldrig någonsin att det skulle bli så här, jag kunde aldrig ens komma på tanken att det här skulle hända. Men rätt som det är får man en smäll på käften och helt plötsligt är man en vän mindre. Och det är synd. Det är jävligt synd.

Men samtidigt kan jag inte heller tro att det är något som jag har gjort, egentligen. Jag kan inte tro att det handlade så mkt om mig när allt kommer omkring. För jag har känt människan i 15 år, och har aldrig bråkat med henne ever. Jag vet att hon inte är så här, egentligen. Jag tror mer på att jag råkade bara finnas där för att taden underliggande smällen, det känns som att jag blev syndabocken för bitterhet och lost selfs. Bråka gör jag nästan dagligen, är så fruktansvärt van vid tjafs att jag har lärt mig att inte dra mig för att tala om precis vad jag tycker, vad jag tycker är fel och säkert säga en och annan spydig kommentar också. Och hur bra det egentligen är kan ju alltid diskuteras, men så är det, och vanan gör att det på något dumt sätt känns som att det är okej. Och tänker jag efter nu, är det självklart att jag skulle ställa upp och ta den smällen utan problem om jag visste att det skulle få henne att må bättre. Jag vill inget hellre än att hon ska må bra, jag har inte slutat bry mig och jag är väldigt orolig för hon actually mår egentligen. För det här beteendet gör ingenting bättre. 

Och samtidigt är jag inte något big fan över bullshit bakom min rygg, och jag är egentligen inte en långsint person, men när det kommer från just henne kan jag inte rå för att känna mig väldigt sviken just nu.


Violence fetish - Disturbed

Jag är nog egentligen rätt förstörd. Eller kanske inte förstörd, men förtvivlad. Känns som att jag liksom ger upp. Jag orkar inte anstränga mig för att vara alla andra till lags, och konstant sätta mig själv i sista hand. Jag känner inte många människor som står ut med så mkt skit, som får ta smäll efter smäll, som jag får göra. Det är bara upprepade rutinerade motgångar, bråk, frustration och tårar att jag, med min milslånga gräns, är på bristningsgränsen, jag är så fed up med all denna psykiska negativitet som står mig högt över huvudet att jag har nattliga onormala hjärtklappningar och ångest inför - ja, you name it. Jag är inte jag längre. Och det är ta mig fan inte okej. Kan någon snälla påminna mig?

I stand alone - Godsmack

Jag blir knäpp, jag har ingen aning om hur jag ska reagera och bete mig. Hur i hela helvetet har det kunnat bli så här? Alla dom närmaste tjejkompisarna jag har haft sedan gymnasiet håller på att rasera, och ingen GÖR nånting! En flydde iof till Danmark, en annan till Lissabon, men vi som är kvar då? Helt plötsligt haglar det av skitsnack och bitchiga attityder och jag står någonstans mittemellan och vet inte vad jag annars kan göra än att häpet se på och försöka förstå mig på hur folk tänker. Men det är inte så jävla lätt när alla håller käften och beter sig, som för mig, på ett helt oförstående sätt. Och i våran ålder tycker jag ta mig fan inte att det är okej längre att bete sig som osnytna fjortisar som försöker häva sina egotrippade trasiga personligheter genom bullshit och osynliga käftsmällar. Stå för vad du anser är rätt och fel, vad du tycker och tänker och diskutera och kompromissa som en vuxen människa, så kanske man har en chans att hitta tillbaka till varandra. Alla kan må dåligt ibland, bli deprimerade och känna sig trasiga inombords för att sätta igång en hög försvarsmekanismer som håller människor borta från dessa hemliga känslostormar. Men jag har alltid ansett att vi är riktiga Vänner, och riktiga vänner ställer alltid upp för varandra i sitser man inte klarar av på egen hand. Man kan vara ärlig, man kan tala om saker i förtroende, och man kan alltid höra av sig. Dom är dina stöttepelare och alldeles egna amatörpsykologer. Dock betyder det självklart inte att man ska tvingas dela med sig av allt, eller att man ska kunna bete sig hur som helst. För det här är bara löjligt, det är så barnsligt, onödigt och framförallt Dumt att jag mest vill hålla mig utanför och vänta ut dessa idiotiska intriger. Det värsta är att jag tror att dom flesta håller med, men inget händer. Handlingsförlamning verkar tydligen smitta, och med tanke på mina egna omständigheter är det det sista jag behöver. Kom igen, come clean. En kungshallen med bio i veckan alla vi? Eller en afterwork på en uteservering i vårsolen? Onsdag, kan ni?

Ibland är jag ruskigt jävla värdelös på att skriva saker, berätta om saker eller över huvud taget tänka på saker. Istället försöker jag fortsätta leva i min bubbla av febrilt försökande av positivitet, och skjuta allt jobbigt åt sidan. Och man kan ju tycka att det inte är speciellt hemskt med det, jag menar, är en positiv person, och alla blir väl gladare av att leende lyckas ta sig igenom tuffa sitser. Men vissa gånger, vid helt fel tillfällen, känns det som att jag får hjärtklappning, och inte pga den vanliga anledningen, utan mer djupgående anledningar som vid ett fåtal tillfällen kan speglas i min älskade bubbla och ge en skymt av verkligheten. Dom gångerna när jag inte får grepp om situationen, när jag vill kräkas över livet och bara försvinna tills jag kommer fram till något vettigt och något riktigt. Någon sanning i det hela. Dom gångerna försöker jag förgäves fly undan, och hoppas att jag undermedvetet hittar rätt iaf.


Eller så kanske hjärtklappningen beror på alla energidryckas jag har hivat i mig den senaste tiden, vad vet jag.

Det har varit en väldigt bra dag. Tackade SL som hade stängt av hälften av den gröna linjen så att jag inte lyckades ta mig till tandläkaren och skära bort mina tandköttsflärpar med laser. Så den trevliga dagen förpassades till mitten av mars istället, så nu har jag sisådär 3 veckor till på mig att våndas över fantomsmärtan i mitt stackars gap. Tack så jävla mkt!

Det som var så bra med detta dock, var att jag, istället för att lida med läskiga prylar i käften, tog en spatsering i stan med E och A - ett extremt mkt trevligare tidsfördriv. Det har varit på tok för länge sen en sådan spatsering utövades, och med tanke på att vi sågs sent på eftermiddagen höll vi oss nära centralen. Möttes med en helt omgjord Åhléns som vi inte alls tyckte om. Instängt, utspritt, klent utbud och katastrof. Lagerhaus, Topshop och H&M innan vi satte oss inne på mysiga John Chris och fikade i nån timme. En räd inne på Carlings där jag hittade en hel del fina kläder, på Feetfirst hittade jag de mest perfekt gröna converseshoesen och sedan tågade vi iväg på vår standardrutt Berry Details, Mique och In&Finn. Har hittat så mkt fint idag, så mitt klena konto kommer att börja stortjuta när lönen komnmer. Känns lite sisådär kanske.

Hemfärden med pendeln gick över förväntan, bara cirkus 20 min försenad (...). Snackade med J om H's kommande möhippa, och kom hem till en tom lägenhet och tittade klart på Dirty Dancing (klart en av de bästa filmerna ever). Och vad mer har hänt idag?


Jo. Killen har köpt hus och jag har glömt hur man andas.

Jag är sjukligt trött på folk som snackar bakom ryggen på en. Jag har iof vetat rätt länge vad folk kan säga och tänka sig tycka om mig, och hälften är kanske sant, men på något sätt ändå faktalöst. Är ruskigt less på att få höra vad folk egentligen tycker och tänker bakvägen. Har man problem med nån, varför aldrig öppna käften och tala om det? Var inte ärlighet bra längre, eller? I synnerhet om man känt varandra en längre tid, borde det inte vara extremt mkt enklare då? Är man nästan inte skyldig att säga "men hörru, gumman, jag tycker inte att det här är okej, tänk efter lite nu"? Fan, det här är inte högstadiet längre, det är okej att stå för vad man tycker och tänker. Egentligen så kommer det inte som nån nyhet, men jag är så jävla less på att det fortfarande ligger i luften.

Vad tycker du om mig - egentligen?



Weight of the world - Saliva

ÄNTLIGEN! Jag vet att jag har tjatat om den så fruktansvärt länge, jag vet att tanken var att jag skulle göra den gör typ ett halvår sen, jag vet att hälften actually inte trodde att jag skulle göra den i slutändan och att F garvade åt mig med orden om att jag inte skulle palla trycket. Suck my left toe!

Tog mig till Taste of Ink runt 12, nervös som satan. E skulle komma och hålla mig sällskap och se på hur jag plågades och vred mig som en mask på krok, men eftersom tunnelbanan blivit skrämd av lite byggdamm och bussar sats in, var hon lite försenad. Men hon kom innan Patches började trycka in nålar i mig, och TACK söt för att du var där (även om jag inte var den mest sociala)! Jag har nog på riktigt aldrig varit med om något värre, bara konturerna gjorde så sjukt ont att kudden jag fick ligga på blev halvt massakerad. Rökpaus. Skuggningen var helt okej, på vissa ställen snudd på lite för ont, men ingenting jämför med konturerna. Rökpaus. Och sedan var det den röda färgläggningen. Världens mest elaka nål Hubert antastade min kropp; katastrof, hemskt, förjävligt, jag kommer inte på ett ord tillräckligt starkt för att beskriva hur ont detta gjorde. Kändes som att man bit för bit hyvlade av huden med ett slött rakblad, samtidigt som revbenen fick sig en vibrerade törn under denna sjuka nål. Patches - jag hatar dig. 

Men efter typ 3 timmar var det över, och den lättnaden som rann över var nästan töntig alltså. Och tatueringen blev så sjukt jävla bra. Är helt fantastiskt nöjd och glad över att äntligen ha gjort den. Om några dagar, eller nån vecka eller så, börjar jag nog kanske möjligtvis eventuellt tycka om tatueraren igen. Ett Grymt jobb, tack så jättemkt! 

(snodd från TasteofInks blogg; rockspot.se/tasteofink)

Vet ni vad, nu är det ta mig fan dags att sluta med allt det bittra och allt det ledsna. Orkar inte med all satans negativitet, det har aldrig varit min grej och kommer säkerligen aldrig att bli det heller - över min ruttnande kropp möjligtvis, men ingenting man ska förvänta sig.

Helgen var rätt nice (förutom söndagen), blev iss utslängd ur lägenheten och tog en tripp till Haninge i fredags och hade en trevlig vin&kortspels-kväll med M & B. Jag gillar hela konceptet med nybörjartur, känns på något sätt helt okej att vinna. Fick även äntligen träffa den omtalade S2, en glad och galet trevlig brutta med samma fina förnamn som undertecknad. Intog sängposition vid 2 och fick skjuts halvvägs till jobbet, och blev tvingad att sitta i kassan i nästan 6 hela timmar. Visst, självklart, jag är social och gillar att träffa människor...men efter 400 "hej" och "tack" tycker halsen inte att det är lika kul längre, och man fick snatta lite halstabletter på väg hem till W, för att parta med E, A och c:o. En rolig kväll med Las Ketchup, Tegelbruket, pepparkakspommes och övernattning hos E, innan det var dags att jobba IGEN. S hade kommit från sumpan för att visa upp sin glada nuna och jobba med oss, och satte därefter en guldkant på en patetisk dag. Sweet!

Alla hjärtans dag - en perfekt dag till att bråka med den man älskar.


ANUS!

Jag vet liksom inte hur jag ska börja. Det händer och känns så mkt men ingenting jag vill bitcha om över bloggen. Så ist blir det väl ännu ett halvmystiskt bittert inlägg om hur jag inte förstår hur det har kunnat bli så här. Kan för fan inte öppna käften förran röstlägena går upp x antal decibel och man slänger på lurar och är i behov av 24 djupa andetag innan man ens funtar på att försöka lugna ner sig. Adrenalinet pumpar och man vill bara skrika. Till och med när man är sjuk är allt man vill ha är en kram och för en dag bara få vara hemma och satsa på att bli frisk, så får man ist höra att man ska tvätta och städa halva lägenheten (för jag var ju faktiskt tillräckligt frisk för att krypa till jobbet igår). Tack för omtanken. Och efter ett antal dumma kommentarer, så ger sig den ena parten, och man säger förlåt och att man inte orkar bråka konstant. "Kan vi inte bara försöka att låta bli det? Jag vill inte ha det så här" (och så försöker man ignorera att den andra parten inte säger förlåt över huvud taget och vill fortsätta nagga om det). Så försöker man tvinga sig på folk för att få lite närhet i förhållandet någon gång, och så är det till sist något man på något vänster har klassat som "bra".

Så hinner klockan inte ens bli 10 på morgonen dagen efter utan att man blir irriterade på varandra och slänger på luren igen. Vad i hela helvetet tar man sig till?

Just like talking to a wall

Jag sitter och funderar. På en hel jävla del. Jag förstår inte alls, är det något jag missar? Är det något mer som är mitt framför ögonen på mig som jag inte ser? Ett ord skrikandes i örat på mig som jag inte hör? Ännu en smäll på käften som jag inte känner? Ett kycklingben fastkörd i strupen på mig som inte ger mig luft? Jag känner mig helt blåst, ïhålig och känslolös. Icke bra kombination just nu, passa dig jävligt noga.

Det är ta mig fan hela jävla amazing. Vad är det jag försöker sträva efter egentligen? Något som absolut inte kommer att hända under några som helst omständigheter? Är det värt det? Jag menar, på riktigt? Allt det här som inte finns, men som man outtröttligt hoppas existerar någonstans gör en egentligen olycklig utan att man vill, eller över huvud taget vågar, erkänna det. Jag bönar, jag ber, jag skriker, jag grinar, jag diskuterar, jag bråkar, jag hotar, jag slår sönder saker, jag slutar bry mig och jag slutar äta. Till vilket pris då? Till vilken fantasi försöker jag gång på gång att rymma till? "My happy place"? Helt jävla amazing.

"...and now I can't believe, you let this happen to me
and I can't believe, they put these daggers through me
and I can't believe
you didn't come and  save me from my pain.."

I can't believe - Stone Sour

Så efter min tokdeppiga fredagskväll, drog jag till föräldrarna i lördags över dagen och hjälpte dom ta ner allt julpynt. Dom lyckas omedvetet alltid få mig på bra humör igen, även om dom kan ställa onödigt jobbiga frågor, och vara alltför nyfikna av sig. Jag vägrade sitta hemma en kväll till, så det bestämdes att jag och L skulle svänga våra lurviga i Väsby. Kom hem till henne runt 8 och vi tuggade i oss tigermat över ett par glas vin, och sen började drinkarna hagla; päronvodka/cider, cosmopolitan, GT och gallianoshotts slank ner medan vi lyckades göra oss tillräckligt heta och sliriga för att ta oss ut vid 12. Fick skjuts av B ner till Väsbys egna lilla flumhak (Gud vad bra, då behöver vi ju inga tjocktröjor på oss, och inte heller snöskor!), och sedan var det dags att överta dansgolvet. I vimlet pimplades både P2, Rom&Cola och sedan en flarra ouzo, och undetecknad försökte självklart ta en räd vid Black Jack-bordet men lyckades bara loosa 220 spänn på mindre än 5 min. Krossade glas inne på tjejtoan, försökte sno en ISKALL-mössa av bartendern, rökte lite för mkt och dansade hela kvällen. Gjorde en fin vurpa på vägen ut runt 3, och medan jag försöke spela cool (och nykter) och lugnt hävda att höga klackar och is inte går så bra ihop, försökte L övertyga ett par trevliga (tror jag) konstaplar att jag faktiskt inte var SÅ full. B kom och hämtade oss också, och jag däckade som en klubbad säl hemma på sängen på en gång. Som alltid blev det en Galet trevlig utgång med L, och det här gör vi om fler gånger.

Kanske ska tilläggas att jag i fyllan och villan actually ställde klockan på nio på söndagsmorgonen, för medan L hulkade halva dan skulle man ju själv ha körlektion klockan 10, och idiotisk som man och inte tillräckligt friskförklarad för att ha vett att avboka.
 
- Idag hade jag tänkt att vi skulle ta oss ut på motorvägen för första gången. Känns det okej?
(Tystnad).
- Jaja, absolut!

Körlektionen gick över förväntan, men ALDRIG mer att jag dricker som en svamp dagen innan jag ska köra, jag lärde mig en läxa och No Way att det händer igen. Det kändes lite sisådär när hon tog tag i ratten ett par gånger och sa "och så håller vi oss på våran fil"/"och så håller du dig till höger".
Heja mig.