Bambi

Hela min värld är uppochner. Allt jag trodde var sant visade sig helt plötsligt vara på helt andra sätt, och...jag vet inte hur jag ska förklara. Känner mig ta mig fan inte trygg någonstans. Är inte heller trygg någon annanstans, än möjligtvis eventuellt kanske gömd i mitt gamla rum hos föräldrarna. Det är nästan skrattretande. Du vet, tragiskt komiskt. "Jag ville bara kolla hur det var med dig, men du är så jävla stark så jag vet inte riktigt hur jag tänkte...". Well, man är väl inte tillåten att vara på ett annat sätt, eller hur?

Jag vet inte. Är för mkt för att jag ska kunna samla tankarna på en tillräckligt förståelig nivå och klä hela skiten i ord, så jag låter hellre bli. Det får bli som det blir. Nu vill jag mest lämna landet, och aldrig komma tillbaka - min rygg har fått tillräckligt många ärr.