Psycho
Jag är nog egentligen rätt förstörd. Eller kanske inte förstörd, men förtvivlad. Känns som att jag liksom ger upp. Jag orkar inte anstränga mig för att vara alla andra till lags, och konstant sätta mig själv i sista hand. Jag känner inte många människor som står ut med så mkt skit, som får ta smäll efter smäll, som jag får göra. Det är bara upprepade rutinerade motgångar, bråk, frustration och tårar att jag, med min milslånga gräns, är på bristningsgränsen, jag är så fed up med all denna psykiska negativitet som står mig högt över huvudet att jag har nattliga onormala hjärtklappningar och ångest inför - ja, you name it. Jag är inte jag längre. Och det är ta mig fan inte okej. Kan någon snälla påminna mig?
I stand alone - Godsmack
Vet du vad stephie.. sätt dej själv i första hand nu istället! skit i allt å gör det du vill göra! sätt dej ner och tänk efter vad du vill med livet egentligen! det borde alla göra :) Å Steph du är en skön, utåtriktad, glad, sprallig, underbar människa och världens bästa polare! DU är juh för fan en sugflicka glöm aldrig det!!
