Bambi

Jag vet liksom inte hur jag ska börja. Det händer och känns så mkt men ingenting jag vill bitcha om över bloggen. Så ist blir det väl ännu ett halvmystiskt bittert inlägg om hur jag inte förstår hur det har kunnat bli så här. Kan för fan inte öppna käften förran röstlägena går upp x antal decibel och man slänger på lurar och är i behov av 24 djupa andetag innan man ens funtar på att försöka lugna ner sig. Adrenalinet pumpar och man vill bara skrika. Till och med när man är sjuk är allt man vill ha är en kram och för en dag bara få vara hemma och satsa på att bli frisk, så får man ist höra att man ska tvätta och städa halva lägenheten (för jag var ju faktiskt tillräckligt frisk för att krypa till jobbet igår). Tack för omtanken. Och efter ett antal dumma kommentarer, så ger sig den ena parten, och man säger förlåt och att man inte orkar bråka konstant. "Kan vi inte bara försöka att låta bli det? Jag vill inte ha det så här" (och så försöker man ignorera att den andra parten inte säger förlåt över huvud taget och vill fortsätta nagga om det). Så försöker man tvinga sig på folk för att få lite närhet i förhållandet någon gång, och så är det till sist något man på något vänster har klassat som "bra".

Så hinner klockan inte ens bli 10 på morgonen dagen efter utan att man blir irriterade på varandra och slänger på luren igen. Vad i hela helvetet tar man sig till?