Jerk it out
- You're my world, she said.
- You're a jerkface, he replaid.
- But I'm your jerkface.
aka Foodface
Jag har börjat träna! Fan S, starkt jobbat! Det som en gång bara var peptalk har nu blivit beröm som ger egot ett kick. Nu äntligen har jag kommit igång! Dock måste jag väl medge att jag inte är speciellt bra på att äta mer. Jag älskar mat, att äta, mat är det bästa som finns! Men jag har actually inte råd att käka så mkt som jag egentligen vill, och dessutom är det så förbannat tråkigt att äta själv, och att laga en riktig middag bara till sig själv händer inte. På topp stissar jag väl till lite snabbmackisar, kirrar microgjorda baconskivor och häller på lite ketchup och frossar direkt ur kastrullen för att spara in på disken. Men då skällde han lite på mig och tyckte att jag iaf kunde hiva upp härligheten på en tallrik, så lite mer descent käk måste jag nog försöka styra upp. Men jag har idétorka och matlagning är inte min starka sida, så såvida ingen har ett smarrigt och lättgjort förslag får jag väl besöka tasteline.se. Något som inte är de bästa är också att jag, ist för att iaf försöka fixa någon riktig mat, är att jag ofta faller för munkar, kakor och annat äckligt sött man bara blir jättesugen på. Och inte kan man väl bygga muskler av socker? Har för mig att det är kolhydrater som typ pasta, ris och annat som jag redan tröttnat på som kirrar biffen. (Plötsligt vill jag ha stekt potatis). Hur som helst, poängen var alltså att jag äter för lite för att musklerna ska ha en schysst chans att växa till sig, så det måste jag skärpa mig med.
God, all det här snacket om mat får mig att bli hungrig. Jag tror att jag ska fixa lite nudlar och skiva i en morot i väntan på att han kommer hem och lagar middag med mig.
Hoppas allt är bra med er och håll tummarna i styr när ni skivar morötter.
Suckerpunch - Bowling for soup
God, all det här snacket om mat får mig att bli hungrig. Jag tror att jag ska fixa lite nudlar och skiva i en morot i väntan på att han kommer hem och lagar middag med mig.
Hoppas allt är bra med er och håll tummarna i styr när ni skivar morötter.
Suckerpunch - Bowling for soup
R.i.p
Jag är rädd för döden. Jag vet att det är helt onödigt och jättedumt, men jag kan inte rå för det. Jag antar att jag inte är rädd för döden i sig, utan själva grejen att det kanske bara blir helt svart. Det är inte helt okej. Jag har haft många konversationer om döden den senaste tiden, mest för att morfar gick bort. Det känns inte helt okej att han fick ett sådan avslut på sitt liv, att mamma har spenderat dagar med att vänta på att sin pappa ska dö, och att det hände just när det är som mest att göra. Det är så urbota dumt, så äckligt orättvist. Jag undrar hur mkt en familj kan stå ut med innan det tar stopp? Jag vet att dom är som jävla vikingar, men det är så äckligt orättvist att deras liv aldrig får vara enkelt ens för en dag. Jag vet och fattar att det inte finns bra lägen för the end, men det finns väl alltid sämre och bättre? Och det här var nog ett av det sämsta.
Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Jag tror inte att det fortfarande har sjunkit in riktigt, det är bara konstigt. Jag tror att det blir mer verkligt när det kommer ut i medierna att Olov Svedelid är död.
Det här var som ett uppvaknande. Jag har alltid haft hela min släkt kvar, det har varit som en drömvärld och att jag en dag inte längre får träffa dom, det har liksom inte funnits där. Det här var verkligen tillbaka till verkligheten och istället har det blivit som en nedräkning fram tills nästa död. Hur ska man stå ut med den tanken?
Jag antar att det bara är att göra som alla säger att man borde göra - fånga dagen, ta vara på den tid vi har, make every day matter. Jag tror att jag ska tillägna min första tatuering till morfar. Inte för att jag tror att han någonsin var särskilt förtjust i tatueringar, men symbolen för odödlighet passar honom.
Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Jag tror inte att det fortfarande har sjunkit in riktigt, det är bara konstigt. Jag tror att det blir mer verkligt när det kommer ut i medierna att Olov Svedelid är död.
Det här var som ett uppvaknande. Jag har alltid haft hela min släkt kvar, det har varit som en drömvärld och att jag en dag inte längre får träffa dom, det har liksom inte funnits där. Det här var verkligen tillbaka till verkligheten och istället har det blivit som en nedräkning fram tills nästa död. Hur ska man stå ut med den tanken?
Jag antar att det bara är att göra som alla säger att man borde göra - fånga dagen, ta vara på den tid vi har, make every day matter. Jag tror att jag ska tillägna min första tatuering till morfar. Inte för att jag tror att han någonsin var särskilt förtjust i tatueringar, men symbolen för odödlighet passar honom.
Vi ses igen morfar,
jag vet inte när, jag vet inte var,
men vi ses igen, en solig dag
Morfar skämtade alltid in i det sista. Han var ruskigt stark, och tog sig igenom två cancerdrabbade käkoperationer där han skämtade med läkarna. Vid varje födelsedag och tillställning höll han tal och utelämnade ingen, han fick alla att känna sig "med". Hans böcker är omtyckta av människor i alla åldrar, han gav väldigt mkt och förväntade sig nog inte riktigt något tillbaka - han var glad bara han fick andra att le. Det är jättejobbigt att jag inte lärde känna honom bättre som person, men minnen av små detaljer har jag - hur han alltid bjöd på SanBitter eller Martini hemma hos honom, att han sa att Jaguar är den bästa bil han någonsin haft och jag kommer ihåg varenda hårda kram och hans skrockande över hur stark jag var. Men att skriva var hans liv, och jag vet med mig att jag ska läsa fler av hans över hundra böcker än vad jag hittills gjort. Han skrev för alla andra.
I'll stand by you - Pretenders
Bananpjucks.
Jag måste börja träna. Det här går inte längre. Nu är jag inne på mitt 7326:e personliga peptalk, och det går som vanligt; planerna finns alltid där, tankarna och planeringen. Man blir övertaggad och satsar verkligen järnet ett par dagar max innan man börjar komma på grymma bortförklaringar till att skjuta på det. Men säger inte alla att det är tanken som räknas?
I varje fall så måste jag börja, och det får ta mig fan inte vara bullshit längre. Jag vill inte ha genetiska muskel- och ledsjukdomar, jag vill inte få ryggskott vid 21 års ålder och jag vill sannerligen inte bli sjukskriven och påtvingad rullator och färdtjänst för att ta mig till jobbet. Det finns liksom inte.
Jag är rätt stark för att vara så liten och smal som jag är, folk blir förvånade, och det är mig man ringer om man vill ha flytthjälp. Eller nej, jag är inte så jävla stark egentligen heller. Inte alls faktiskt. Men jag är fruktansvärt envis och tjurskallig, så jag ger mig liksom inte. Det spelar ingen roll om ryggen vill gå av när jag vaknar på morgonen, om benen är trötta efter att ha stått upp fem timmar i sträck, om armarna redan är jättestela eller jag har fått en släng av kronisk nackspärr...kör på tills du stupar är mitt motto (jag tror att jag har fått det efter pappa). Men sen att jag inte är berättigat en arslet-ur-vagnen-gen är en annan detalj som jag måste ta mig förbi på något sätt. Jag kommer ju för fan ingen vart.
Så nu har jag haft konstant ont i ryggen i tre veckor, och jag får krupp. I brist på OB-timmar den närmaste tiden tillåter jag mig liksom inte att bli sjukskriven heller, och det blir ju bara värre för varje dag som går. Så den här grejen med att vara för lat för att orka bry sig håller inte längre, nu får det ta mig fan vara slut med bullshit och satsa. Jag har redan ringt en schysst kiropraktor i tuna.
Det värsta är ju nästan att jag redan har massvis med träningsredskap hemma; situps-brädor, step-bräda, hantlar,
styrkeband, boxningssäck och hela köret, men ändå är jag inte igång. Jag är sämst.
Så min plan är alltså att börja nerifrån och upp. Jag har höga hålfötter, så dom specialgjorda inläggen måste komma fram. Jag ska köpa ett par schyssta bananpjucks där inläggen
får plats, och så måste jag börja gå, jag får dra med någon av brudarna ut på promenixer. Trampmaskinen tänkte jag börja med varje morgon i tjugo minuter innan jag hugger i mig frukost. Sen måste jag börja sjukgymnastisera min rygg och mage, gå hos kiropraktorn regelbundet, eventuellt få lite nålar igen och få massage minst en gång i veckan.
Hur bra som helst, nu jävlar kör vi!
Hit the floor - Bullet for my valentine
I varje fall så måste jag börja, och det får ta mig fan inte vara bullshit längre. Jag vill inte ha genetiska muskel- och ledsjukdomar, jag vill inte få ryggskott vid 21 års ålder och jag vill sannerligen inte bli sjukskriven och påtvingad rullator och färdtjänst för att ta mig till jobbet. Det finns liksom inte.
Jag är rätt stark för att vara så liten och smal som jag är, folk blir förvånade, och det är mig man ringer om man vill ha flytthjälp. Eller nej, jag är inte så jävla stark egentligen heller. Inte alls faktiskt. Men jag är fruktansvärt envis och tjurskallig, så jag ger mig liksom inte. Det spelar ingen roll om ryggen vill gå av när jag vaknar på morgonen, om benen är trötta efter att ha stått upp fem timmar i sträck, om armarna redan är jättestela eller jag har fått en släng av kronisk nackspärr...kör på tills du stupar är mitt motto (jag tror att jag har fått det efter pappa). Men sen att jag inte är berättigat en arslet-ur-vagnen-gen är en annan detalj som jag måste ta mig förbi på något sätt. Jag kommer ju för fan ingen vart.
Så nu har jag haft konstant ont i ryggen i tre veckor, och jag får krupp. I brist på OB-timmar den närmaste tiden tillåter jag mig liksom inte att bli sjukskriven heller, och det blir ju bara värre för varje dag som går. Så den här grejen med att vara för lat för att orka bry sig håller inte längre, nu får det ta mig fan vara slut med bullshit och satsa. Jag har redan ringt en schysst kiropraktor i tuna.
Det värsta är ju nästan att jag redan har massvis med träningsredskap hemma; situps-brädor, step-bräda, hantlar,
styrkeband, boxningssäck och hela köret, men ändå är jag inte igång. Jag är sämst. Så min plan är alltså att börja nerifrån och upp. Jag har höga hålfötter, så dom specialgjorda inläggen måste komma fram. Jag ska köpa ett par schyssta bananpjucks där inläggen
får plats, och så måste jag börja gå, jag får dra med någon av brudarna ut på promenixer. Trampmaskinen tänkte jag börja med varje morgon i tjugo minuter innan jag hugger i mig frukost. Sen måste jag börja sjukgymnastisera min rygg och mage, gå hos kiropraktorn regelbundet, eventuellt få lite nålar igen och få massage minst en gång i veckan. Hur bra som helst, nu jävlar kör vi!
Hit the floor - Bullet for my valentine
15 års plan.
När jag är i trettioårsåldern vill jag ha min stora vita enplansvilla, med inomhusbalkong och feta veranda med pool och jacuzzi. Jag vill ha den mysiga loungeinspirerade källaren (okej, det kanske blir en tvåvåningsvilla) och kristallkronan i sovrummet. Jag ska ha dubbelgarage och jag vill ha mina favoritbilar; gul audi cab, svart ford s150 lightning, röd ford mustang och min lilla silvriga lexus. Jag ska ha en schysst yamarin, ha sett minst halva världen och tagit flygcertifikat, dykcertifikat, cambridgecertifikat och förarbevis för båt. Jag ska ha kvar lägenheten i Frankrike och köpt en litet landsställe i Stockholms skärgård. Jag har mitt framgångsrika jobb som flygledare, inredningsarkitekt eller liknande, vafan jag nu hamnar. Jag har mina sju tatueringar, gått upp till min idealvikt med muskulatur, opererat ögonen och tryckt fram kanske tre ungar med min sambo som vi har lyckats tämja på bästa möjliga sätt.
Och du kan hålla käften med dina dumma kommentarer, Slyna.
The fantasy - 30 seconds to March
Sexualkunskap.
Jag är rätt intresserad av mode. Eller man skulle väl aldrig kalla mig modemedveten, men jag har ett stort generellt intresse för kläder, skor och accessoarer. Jag tycker det finns en viss charm i att min framtida dotter skulle kunna ha en exakt likadan kappa som jag.
Men när tioåringar vill ha höga stövlar och köper BHar i 65AA, när tolvåringar har en likadan tröja som jag precis har köpt och trippar runt i en sån Pradaväska jag har suktat ett par månader efter, då har det ta mig fan gått överstyr. Barn får för fan inte vara barn längre, jag blir så irriterad att jag blir tokig, det är ta mig fan sanslöst. Och var kom deras kaxighet ifrån? När loosade dom respekten för äldre? Dagisbarn säger åt fröknarna att hålla käften, tioåringar skriker "fitta", tolvåringar piercar sig i ansiktet och röker och fjortisar som hänger utanför kiosken springer runt med butterflies. När jag var liten kände man sig som en favorit bara man fick gå bredvid en dagisfröken, på låg- och mellanstadiet var man rädd för femmorna, jag vågade inte ens svära förrän sjätte klass, första gången jag ens yttrade ordet "fitta" jag gick jag i åttan, jag piercade mig när jag var arton, började inte feströka förrän gymnasiet och när vi hängde utanför ICA stod vi och kramades.
Vad hände?
Är det för att TV-programmen har blivit mer vågade, och av dokusåpor som sänds klockan 19.00? För att ungdomstidningar tar upp det, utmanande kläder, radioreklamen för exempelvis klamydiamåndagen då dom sjöng lite undrande om man har knullat runt, eller vad är det?
Jag såg ett avsnitt av Dr. Phil där dom tog upp ämnet sexualkunskap, och var oroliga över att ungar börjar knulla i allt yngre åldrar då man som regel inte får pilla på varandra förrän man är byxmydnig. Dom hade intervjuat högstadiekids, och i stort sett vad man än frågade fick man alltid samma svar: Hur kan det vara dåligt när alla andra gör det?
Jag hör hur alla oroas över det, störs sig över det, men är det någon som actually gör något åt det? Nej, alla ser bara handlingsfattigt på och ser ut som idioter utan talförmåga. Jag som är i tjugoårsåldern tycker att sex, sexskämt och att ha sex är det roligaste jag vet, men när man hör lilla Lisa på tio år genomgår en abort kan man inte rycka på axlarna längre. Jag är för sexualkunskap i skolan, det är ett riktigt bra påhitt eftersom den här generationens föräldrar inte verkar kunna öppna käften och ta ett snack om blommor och bin med sina tolvåriga kids. Vad jag tycker problemet är lärarna, som tar med sig bananer och gurkor för att lära ungar att trä på kondomer. Och själva grejen med gratis kondomer efter avslutad lektion, är ni helt dumma i huvudet eller? Okej om ungdomsmottagningar gör det, men skolan?
"Knulla inte förrän du känner dig redo, du är inte helt utvecklad än förrän absolut tidigast femton...men här, ta en kondom om du gör det iaf, kom ihåg att skydda dig".
Snacka dubbelmoral, inte konstigt att ungar tycker det är spännande, blir otåliga och aborterna ökar. Alla vet ju att ungar är nyfikna! Min fråga är, är det verkligen så konstigt att sexbrott, narkotikabrott och div. ungdomsbrott ökar?
Stupid Girls - Pink
Men när tioåringar vill ha höga stövlar och köper BHar i 65AA, när tolvåringar har en likadan tröja som jag precis har köpt och trippar runt i en sån Pradaväska jag har suktat ett par månader efter, då har det ta mig fan gått överstyr. Barn får för fan inte vara barn längre, jag blir så irriterad att jag blir tokig, det är ta mig fan sanslöst. Och var kom deras kaxighet ifrån? När loosade dom respekten för äldre? Dagisbarn säger åt fröknarna att hålla käften, tioåringar skriker "fitta", tolvåringar piercar sig i ansiktet och röker och fjortisar som hänger utanför kiosken springer runt med butterflies. När jag var liten kände man sig som en favorit bara man fick gå bredvid en dagisfröken, på låg- och mellanstadiet var man rädd för femmorna, jag vågade inte ens svära förrän sjätte klass, första gången jag ens yttrade ordet "fitta" jag gick jag i åttan, jag piercade mig när jag var arton, började inte feströka förrän gymnasiet och när vi hängde utanför ICA stod vi och kramades.
Vad hände?
Är det för att TV-programmen har blivit mer vågade, och av dokusåpor som sänds klockan 19.00? För att ungdomstidningar tar upp det, utmanande kläder, radioreklamen för exempelvis klamydiamåndagen då dom sjöng lite undrande om man har knullat runt, eller vad är det?
Jag såg ett avsnitt av Dr. Phil där dom tog upp ämnet sexualkunskap, och var oroliga över att ungar börjar knulla i allt yngre åldrar då man som regel inte får pilla på varandra förrän man är byxmydnig. Dom hade intervjuat högstadiekids, och i stort sett vad man än frågade fick man alltid samma svar: Hur kan det vara dåligt när alla andra gör det?
Jag hör hur alla oroas över det, störs sig över det, men är det någon som actually gör något åt det? Nej, alla ser bara handlingsfattigt på och ser ut som idioter utan talförmåga. Jag som är i tjugoårsåldern tycker att sex, sexskämt och att ha sex är det roligaste jag vet, men när man hör lilla Lisa på tio år genomgår en abort kan man inte rycka på axlarna längre. Jag är för sexualkunskap i skolan, det är ett riktigt bra påhitt eftersom den här generationens föräldrar inte verkar kunna öppna käften och ta ett snack om blommor och bin med sina tolvåriga kids. Vad jag tycker problemet är lärarna, som tar med sig bananer och gurkor för att lära ungar att trä på kondomer. Och själva grejen med gratis kondomer efter avslutad lektion, är ni helt dumma i huvudet eller? Okej om ungdomsmottagningar gör det, men skolan?
"Knulla inte förrän du känner dig redo, du är inte helt utvecklad än förrän absolut tidigast femton...men här, ta en kondom om du gör det iaf, kom ihåg att skydda dig".
Snacka dubbelmoral, inte konstigt att ungar tycker det är spännande, blir otåliga och aborterna ökar. Alla vet ju att ungar är nyfikna! Min fråga är, är det verkligen så konstigt att sexbrott, narkotikabrott och div. ungdomsbrott ökar?
Stupid Girls - Pink
Bambis hideout.
Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet. Eller kommentarer. Jag bloggar inte för att försöka förändra världen eller pränta in mina åsikter i era huvuden. Jag bloggar sannerligen inte för att jag vill att alla ska läsa om vad jag tycker, tänker och känner. Det är ren bonus.
Jag bloggar för att jag ibland tänker för mkt, för långt, för analytiskt, och då är det skönt att ha ett eget place att få ut allt som pågår i min alldeles för lilla hjärna. Ibland vet jag inte vem jag är, eller vem jag vill vara. Så jag skriver listor om vad jag ska ändra på, hur jag ska göra för att skapa en arslet-ur-vagnen-gen och blir den jag är. Ibland känner jag mig bara helt lost, och då är det här ett relativt bra sätt att spara in på terapikostnader, använda min amatörmässiga vardagspsykologi och diskutera med mig själv. Ibland vill jag bara skriva, och det känns skönt att ha ett eget ställe som har användning för min ordspya.
Missförstå mig inte, jag är lycklig. Jag har allt...förutom 54 miljoner som skulle kunna ge mig lite till.
Jag bloggar för att jag ibland tänker för mkt, för långt, för analytiskt, och då är det skönt att ha ett eget place att få ut allt som pågår i min alldeles för lilla hjärna. Ibland vet jag inte vem jag är, eller vem jag vill vara. Så jag skriver listor om vad jag ska ändra på, hur jag ska göra för att skapa en arslet-ur-vagnen-gen och blir den jag är. Ibland känner jag mig bara helt lost, och då är det här ett relativt bra sätt att spara in på terapikostnader, använda min amatörmässiga vardagspsykologi och diskutera med mig själv. Ibland vill jag bara skriva, och det känns skönt att ha ett eget ställe som har användning för min ordspya.
Missförstå mig inte, jag är lycklig. Jag har allt...förutom 54 miljoner som skulle kunna ge mig lite till.
Rockstar - Nickelback
