Bambi

Jag är rädd för döden. Jag vet att det är helt onödigt och jättedumt, men jag kan inte rå för det. Jag antar att jag inte är rädd för döden i sig, utan själva grejen att det kanske bara blir helt svart. Det är inte helt okej. Jag har haft många konversationer om döden den senaste tiden, mest för att morfar gick bort. Det känns inte helt okej att han fick ett sådan avslut på sitt liv, att mamma har spenderat dagar med att vänta på att sin pappa ska dö, och att det hände just när det är som mest att göra. Det är så urbota dumt, så äckligt orättvist. Jag undrar hur mkt en familj kan stå ut med innan det tar stopp? Jag vet att dom är som jävla vikingar, men det är så äckligt orättvist att deras liv aldrig får vara enkelt ens för en dag. Jag vet och fattar att det inte finns bra lägen för the end, men det finns väl alltid sämre och bättre? Och det här var nog ett av det sämsta.

Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Jag tror inte att det fortfarande har sjunkit in riktigt, det är bara konstigt. Jag tror att det blir mer verkligt när det kommer ut i medierna att Olov Svedelid är död.

Det här var som ett uppvaknande. Jag har alltid haft hela min släkt kvar, det har varit som en drömvärld och att jag en dag inte längre får träffa dom, det har liksom inte funnits där. Det här var verkligen tillbaka till verkligheten och istället har det blivit som en nedräkning fram tills nästa död. Hur ska man stå ut med den tanken? 
Jag antar att det bara är att göra som alla säger att man borde göra - fånga dagen, ta vara på den tid vi har, make every day matter. Jag tror att jag ska tillägna min första tatuering till morfar. Inte för att jag tror att han någonsin var särskilt förtjust i tatueringar, men symbolen för odödlighet passar honom. 

Morfar skämtade alltid in i det sista. Han var ruskigt stark, och tog sig igenom två cancerdrabbade käkoperationer där han skämtade med läkarna. Vid varje födelsedag och tillställning höll han tal och utelämnade ingen, han fick alla att känna sig "med". Hans böcker är omtyckta av människor i alla åldrar, han gav väldigt mkt och förväntade sig nog inte riktigt något tillbaka - han var glad bara han fick andra att le. Det är jättejobbigt att jag inte lärde känna honom bättre som person, men minnen av små detaljer har jag - hur han alltid bjöd på SanBitter eller Martini hemma hos honom, att han sa att Jaguar är den bästa bil han någonsin haft och jag kommer ihåg varenda hårda kram och hans skrockande över hur stark jag var. Men att skriva var hans liv, och jag vet med mig att jag ska läsa fler av hans över hundra böcker än vad jag hittills gjort. Han skrev för alla andra.