Bambi

Jag tycker inte om det här. Det gör jag faktiskt inte. Dagarna känns som rutin, jag blir aldrig förvånad längre. Vad som händer hemma, på jobbet, i världen - jag kommer inte ihåg hur det känns att bli förvånad. Jag förväntar mig inte heller att bli förvånad längre. Det krävs mkt för att något ska överraska mig. Det är tragiskt. I väntan på vad som helst blir man i stort sett ändå bara besviken. Hur gör man för att komma över detta? Måste jag skaffa ett större nät av bekanta? Någon att kunna träffa nästan när som helst på dygnet? Måste jag skaffa en s.k. hobby, en riktig hobby som kan uttrycka ensamma aktiviteter av olika slag? Måste jag kanske skaffa ett liv som jag alltid har påstått mig ha? Vad som helst som gör att idag inte känns som igår, att mina dagar inte är som en daggmasks, att ingen dag är den andra lik. Jag är inte en sådan tjej som vill ha rutinmässigt tv-tittande, rutinmässiga telefonsamtal och sms, eller det skulle kanske vara helt okej...såvida det kunde dyka upp något nån jävla gång som man inte är beredd på, något som överraskar, något spontant. Något som kompenserar gå-upp-åka-till-jobbet-äta-mat-titta-på-tv-sova-syndromet. Och i väntan på detta "något" känns det som att jag missar så mkt annat. Det är som att jag förväntade mig att det skulle vara något mer än bara det "här".  Don't you too want to live your life while you're still alive?

"...everyday I take one step,
and every time it's like two steps back
the world is a circle,
with only a one road track
Today was good when I still was asleep
but while I dreamed I realized
I was counting yestedays sheep
Nothing called "excitement", nothing called "surprise"
just something called "expected", and the world is cold as ice
I see the world spinns around, and take the life in it's fall
I see smiles of living fast, but I can't feel the rythm at all
What do I miss, what do I need
something called "adrenaline" without the cut-and-bleed
maybe i don't need something, only someone just like you
someone who knows the world we live in, and could tell me something true
who knows the life we're supposed to live 
and what road we're supposed to drive
and then maybe you could show me, 
how it feels to be alive..."

...