Bambi

Idag var en rätt tuff dag, egentligen. Efter att ha haft en lömsk orytmetisk natt med jämna uppvaknanden, lyckades jag iaf knoppa in kanske fyra timmar innan det var dags att ta sig upp igen halv fem. Ruffade runt lite bland kläderna för att hitta något man kan ha för att känna sig någorlunda decent hela dagen (och inte bara skitkläder de närmaste fem timmarna på jobbet). Blev till att packa ner ett par andra skor och ett par hela jeans innan man sprang till bussen i högklackat. Kom fram tio i sex och fick vänta en kvart innan N kom och öppnade, och vi fick veta att vi hade 25 pallar att vänta. Bytte skor, och det var bara att sätta igång. Tre kylpallar och en halvpall med mjölk senare var mina armar "konstigt nog" lama, och efter att även ha slängt ut en frysbox var det dessutom dags för två pallar med bröd. Jag dog bokstavligt talat flera gånger om. Helt galet. Tur lite att man hade ett par prao som man kunde köra lite med. Från Skolhagen dessutom. Tvingade kidsen att ta över min pall när jag slutade vid elva, bytte om och förväntade mig att föräldrarna skulle vara utanför jobbet och ta oss till allt-för-sjön-mässan. Men nej. Försening.

Så egentligen var det bara att passa på att ha det obligatoriska utvecklingssamtalet med min inte allför mysiga chef. Jag våndades lite över att påminna honom om den, eftersom jag alltid blir lika nervös infår sådana samtal, tror alltid att jag bara ska få skäll. Men tyckte å andra sidan att det egentligen var dags att få det överstökat. Hade fått mkt beröm under morgonen efter att jag har klarat ett KGS-test, så kände att det var ett bra valt tillfälle. Dessutom hade jag som sagt lite tid att slå ihjäl.

Ni skulle sett min förvåning när samtalet actually gick bra. Fick fram att han inte är så hemsk och omöjlig som jag hittills hade trott, utan han sa att han tyckte bra om mig, att personalen tycker bra om mig, att han uppskattar att jag är noggrann och gör saker, och att han ser att jag gör mitt bästa. Pratade t o m om mina planer om att eventuellt börja plugga, och han sa "varför inte?" och undrade om det var något han kunde hjälpa mig med som kunde få mig att utvecklas mer, hjälpa mig med studierna eller vad som helst, och tillade dessutom att han ville ha mig kvar som anställd.  Den lilla detaljen om att jag dessutom inte hade bestämt semester än var inte heller några problem, bara några veckor innan jag talar om det så löser han det. Så nu känns det som att jag kan slappna av lite mer. Kanske t o m kan tänka mig lämna honom som referens på nya jobbansökningar från och med nu.

Hur som helst. Föräldrarna hade inte kommit än, och jag bestämde mig för att käka frukost vid typ...halv 12, efter att ha fått reda på att det tar ännu en liten stund till innan föräldrarna dyker upp. Ringer halva min telefonbok för att vara lite social, men det är trist när hälften inte kan svara. 2½ timme efter jag slutat är jag fortfarande kvar på jobbet och blir terroriserad av resten av personalen som tycker att jag är en idiot som stannade kvar så länge (jag är inte sen med att hålla med dock). Men till sist får jag ett sms av mamma där hon skriver att dom äntligen är på väg, och efter att ha inhandlat lite färdkost bär det äntligen av till mässan.

Högklackat är ingen höjdare när hela kroppen värker efter en sådan morgon. Men konstaplarna var trevliga som vanligt och pimplade kärleksmums, det var många fina båtar och farmor tyckte jag skulle kapa en speciell båt som skulle vara snabb och ha ångmotorer (...), som jag skulle lasta in i baksätet på bussen och ta med henne på en tur. Skulle ju iof inte bara helt fel.

Ikväll är en sådan kväll då man är tillåten att vara trött och lat. Allt värker och jag tror att jag börjar bli förkyld. Pappa ställde nyss en tequila sunrise framför mig, som ett substitut för den välbehövliga Cuba Libren som inte går att göra just nu. Han såg precis vad jag behövde, skål!

Jag vill ockå kramas...

Halo - Soil