Spader dam
Jag tror att jag har lagt till mig lite tvångstankar av något slag. Inte något överdrivet som att släcka och tända taklampan 34 gånger varje morgon, men på något sätt har jag börjar accossiera livet till en patiens. Jag har gamla hederliga harpan på telefonen, och nu på senaste tid har jag allt som oftast börja riva av parti efter parti. Det med tanken om att ta reda på om något kommer lösa sig, eller hur dagen kommer bli. Något svarsalternativ av trassligt, löst eller helt enkelt inte gå alls. Jag är ju dessutom övertygad om att alla patienser har en chans att gå ut, OM man hanterar korten rätt, och därav blir det oftast inte ett parti utan så många jag hinner innan jag eventuellt Måste resa mig från S's gamla säng. Galet? Möjligt. Men vad gör man när flera av mardrömmarna man hade förut nästan kändes sant?
I wonder - Diffuser
