Miss anpassad
Alltså...jag fattar att folk inte ska behöva anpassa sina viljor efter mig. Och jag fattar att fler mot en är en klar seger, vem måste inte i slutändan böja sig för majoriteten? Och jag fattar att jag inte kan sätta mig över vad alla andra vill.
Så ist viker jag mig som vanligt och fortsätter hålla käften, och väntar väl antagligen tills nästa helg då hela den här proceduren surrar igång igen, och 'alla känner sig jättedumma' och 'vill ju faktiskt vara med mig egentligen', innan jag ändå missar en glad utekväll och åker hem i min ensamhet.
Men det är väl lugnt, jag är inte en sån som är sån som ställer mig och bitchar om en sån grej. Det är inte riktigt min stil och jag antar att jag någonstans måste vara för snäll för att tillåta lägga till den (kanske ändå behändiga) stilen i min uppenbarligen missanpassade personlighet. Kanske därför det är så lätt att, vad var det jag fick höra förut, stabba mig i ryggen? (inte för att jag klassar det här riktigt som backstabbing dock). Och om jag är medveten om att jag inte är den som är den ska jag väl inte ha rätten att gnälla, eller hur?
Men jag tycker att det är trist. Jävligt trist att alltid måste vara hon som tvingas anpassa sig efter andra.
I synnerhet när man hade iaf försökt klä upp sig lite mer, och redan talat om att jag inte gärna kommer om det blir som det blev förra gången jag skulle vara i Täby, och jag säkert kunde ha haft en galet rolig kväll under andra omständigheter. Och till råga på allt sitter jag nu här och undrar varför i hela helvetet jag ska bry mig så jävla mkt för.
One day I'll fly away - Nicole Kidman
