Bambi

Igår jobbade jag på som vanligt. Det här med träning är ju jättekul, jag har redan märkt vilken överskottsenergi jag har efter att ha workoutat fyra gånger. Okej att ryggen fortfarande gör ont, men wtf, ta det som en man (som å andra sidan har lägre smärttröskel...). Hur som helst, hade en vikarierande butikschef som  var störtskön! Varför kunde inte han vara vår butikschef ist för den stela alltför tokseriösa idiot vi har nu.

Slutar vid halv 6 och sedan är det bara att bege sig till stan och äta middag med U. Har knappt sett henne på ett år, men nu äntligen fick man en pratstund och catcha upp lite. God I've missed her! Det blir aldrig tyst när man är med henne. Och med en snus i munnen följer hon med mig till pendeln vid åtta och säger godnatt - och att jag självklart ska ringa när jag är hemma och inte har råkat bli rånad, styckad eller något annat rätt bad.

Då jag kommer direkt från jobbet har jag på mig mina mest trasiga jeans där mina knän har gjort varitt enormt hål på just knäna. Ja, vi MÅSTE ju ha jeans på oss och ja, vi MÅSTE betala jeansen själva. Så I make a kind of stand när jag har mina äckliga jeans på mig på jobbet, och jag helt enkelt don't give a damn. Och självklart är det ett äldre par ett par säten bort som kommenterar mina byxor. Och inte fan gör tanten det diskret, utan lutar sig till gubben och säger "kolla på hennes byxor, jag förstår inte...", men lyckligvis hann jag inte höra mer innan öronen fylls av Disturbed och Shinedown. Självklart ska folk ha sina olika åsikter, och självklart är det okej om alla inte diggar mina kläder, men om man ska säga sånt om någon man inte känner...kan man iaf inte vara lite diskret då? Tycker det är jävligt onödigt, för inte fan vet dom hur jag klär mig annars.
Men med favoritmusiken i öronen börjar jag ångra lite att jag inte satte mig bredvid dom ist och tala om att jag sannerligen hoppas att jag inte ser ut som henne när jag är 60 bast med elefantarsle. Alternativt kunde jag bara tala om att jag faktiskt inte brukar gå klädd så här och vara allmänt glad och trevlig som jag actually är. Eller så sitter jag helt enkelt kvar på mitt blåklädda säte och skiter i vilket. Egentligen tror jag att det hade varit rätt kul och att även de äldre paret hade säkert uppskattat det på något vänster, för det är så sjukt oväntat. Men eftersom det är Stockholm vi bor i är det ju självklart inte tillåtet i vårt interaktiva beteende att snacka med främlingar, speciellt när alla blickar man får tolkas antingen som "god, hon/han tycker jag är ett freak" eller "nämen, hon/han tycker jag är het". Och jag undrar lite, tänk om alla kunde känna sig tillräckligt säkra för att kunna snacka med vem fan som helst, skulle inte risken vara större att fler människor blir gladare? Jag får exempelvis en kick av att folk som handlar av mig är glada och kanske bubblar en rad eller två innan dom bara går, allt blir så mkt mer avslappnat då. Nu får jag t. ex kramar av kunder ibland för att dom har handlat av mig ett flertal gånger och vi tycker att motparten är trevlig. Jag tycker iaf att det lyfter upp dagen. Skulle säkert bli halshuggen och placerad i en container om butikschefen fick reda på det, jag är ju trots allt inte på jobbet för att bli polare med kunder, utan där för att sälja skiten.

New philosophy; stop caring, Bitch.

Hur som helst. Kom hem vid nio, ringde U och somnade i soffan med älsklingen. Och nu sitter jag här, skriver för en gångs skull ett långt inlägg innan jag börjar göra mig i ordning för den rutinerade bussresan till jobbet. 

  
Numb - Disturbed