Pathetic
Nu ska vi se hur vi kan sumera det här utan att det kan beskrivas med ordet "patetiskt".
Vi kan ju börja med att tala om att jag anser mig själv vara en relativt psykiskt stark person, mitt humör gör att jag oftast, istället för att bli ledsen, blir upptriggad till tusen med ett adrenalin jag ofta kan få problem med och blir arg och tjurskallig ist för att visa att jag bryr mig. Visst behöver jag lufta lite jag också, men jag håller inte på att gå under om det inte finns en tillfälligt tillgänglig person att få lufta av sig på. Hur som helst.
Jag anser mig ställa upp för alla så mkt jag kan, även fast jag kanske är sämst på att svara i telefon så försöker jag alltid sätta andra i främsta rummet och göra så gott jag kan för att få folk att må bättre. Familj och nära kompisar är i mina ögon en självklarhet. Med detta så tycker jag inte heller att jag är en sådan person som begär massa tillbaka, jag har inga direkta krav på hur man ska bete sig som en vän. Jag ställer upp för att jag vill det, och inte för att jag känner att jag måste det, och att andra i sin tur måste bete sig likadant mot mig.
Visst vet jag att jag har jobbat i stort sett varje dag. Och visst självklart vet jag också om att jag inte har den där friheten som gör att jag kan sitta och pimpla vin när som helst och inte kan springa ut var som helst när alla andra kan. Och jag fattar att andra just nu kanske har mer gemensamt, eftersom jag inte riktigt är i samma sits. Det är självklart att alla får vara med vem fan dom vill hur mkt som helst, det är inte min business och jag skulle aldrig drömma om att påverka det även om jag kunde. Jag vet att min telefon är cp, att jag inte är världsbäst på att svara på den, att jag är rätt låst osv, men ändå försöker jag alltid så gott jag kan, och det spelar i stort sett inte någon som helst roll vem det är det handlar om.
Jag har bråkat i stort sett varje dag ett tag nu, och till sist orkar inte ens jag hålla på i all oändlighet. Så en dag, ist för att upptriggas av adrenalinet, så blev man nästan tom och utpumpad på allt och inget, och var för en gångs skull bara ledsen rakt igenom (vi har en känd tendens att få de små grejerna att bli enorma), så jag ringde för att eventuellt få prata av mig. Att det var juldagen och säkerligen helt fel tillfälle egentligen hade jag ju inte riktigt tänkt på då. Började prata, men det tog inte lång stund innan det förblev tyst i luren, den där äckliga klumpen i halsen gjorde att det var riktigt svårt att få fram ett ord. Sedan tänker man ju att, hon står ju faktiskt där och lockar håret och har druckit massa vin, så jag kanske inte ska förstöra hennes kväll? Efter ett glatt "vad är det?" så bestämde jag mig för att låtsas att det ringde på andra linjen och att jag skulle ringa upp om ett tag. Jag ringde inte upp. Efter ett tag fick man ett sms där man frågar vad som händer. Skrev ett extremt kortfattat sms tillbaka, och avslutade med att det egentligen inte var någon big deal och att jag inte skulle låta det gå ut över henne. Det fick jag inget svar på.
Med tanke på att, iaf jag tycker att det känns, som att jag har ställt upp rätt mkt de senaste månaderna, så känns det lite som att man iaf kunde få ett svar med "absolut ingen fara, du vet att det bara är att säga till så fort det är något" eller något sånt, jag vet att jag brukar säga så iaf (vet ju att det säkert är så egentligen, men ändå).
Fick senare ännu ett sms där hon säger att hon var jätteorolig för mig, och att det självklart bara är att ringa om det är något. Jättegulligt...om det inte hade kommit mitt på natten över ett dygn efter att jag ringde och försökte hålla tillbaka tårarna. Orolig? Hade ju varit mer troligt om det iaf hade kommit samma kväll. Jag vet inte, alla tänker väl självklart inte likadant, med det kändes lite dumt att själv välja tiden när det var dags att visa att självklart brydde man sig, såklart då tiden man inte har något roligare för sig. Visst kanske jag överdriver, men det kändes faktiskt så, hur martyrmässigt och patetiskt det än låter (för tro mig, jag hör faktiskt själv hur fjortisaktigt och småaktigt det hela egentligen är).
Om man nu ska ta upp allt på ett inlägg ist för att ta sig i kragen och ringa upp och reda ut allt (klockan är ju faktiskt bara halv 8 på morgonen), så är det bara mer små saker som man egentligen inte är sur över, men som naggar en i bakhuvudet iaf. Exempelvis att det faktiskt inte går att räkna hur många gånger vi har tagit våra krogrundor, eller hur många gånger jag (och flera andra) har försökt få henne att svänga de lurviga på dansgolvet. Men helt plötsligt får man reda på, att andra gången (vad jag vet) dom två har tagit en egen krogrunda, då jävlar är det dags att dansa hela natten lång. Undrar mest över en töntig tanke om "varför lyckas hon, och inte jag?". Tycker att det är jättekul att man har utökat partyumgänget en smula, så överdrivet många sådana personer finns det faktiskt inte i vår bekanskapskrets. Sedan att det inte längre alltid låter som "du" utan mer som "ni" kan också gnaga lite på mig, är väl säkert bara avis eller något sådant bullshit som jag aldrig gärna erkänner.
Ni känner mig och vet hur tjurskallig jag kan vara, så jag tar ofta till den här "passar det inte längre, så fine"-attityden. Förlåt om det blev lite väl överspelat, men jag är verkligen inte sur på något sätt. Jag tycker fortfarande om er lika mkt som innan. Men det känns som högstadiet all over again, det här med "jag ställer upp för alla, men ingen för mig" gör sig påmind ett uns, och det känns bara dumt och patetiskt att det ska dyka upp i tjugotvå års ålder, men på något sätt kan jag inte hindra den. Självklart kanske jag som sagt överdriver eller överanalyserar som vanligt. Självklart kan jag ha fel och det bara är den värre versionen av "bitterfitta" som ligger tillfälligt ytligare över mig. Självklart hör jag hur töntigt det här egentligen är. Självklart är jag inte sur, det var ju inte värre än så här.
Självklart är inte grejen heller att man ska känna sig påtvingad att vara med en person, självklart är det okej att man inte snackar i telefon varje dag eller är med varandra varje helg, då skulle vi verkligen tröttna på varandra. Men ibland är det trist att helt plötsligt räknas man inte längre på samma sätt.
Vi rymmer bara du och jag - Peaches
Vi kan ju börja med att tala om att jag anser mig själv vara en relativt psykiskt stark person, mitt humör gör att jag oftast, istället för att bli ledsen, blir upptriggad till tusen med ett adrenalin jag ofta kan få problem med och blir arg och tjurskallig ist för att visa att jag bryr mig. Visst behöver jag lufta lite jag också, men jag håller inte på att gå under om det inte finns en tillfälligt tillgänglig person att få lufta av sig på. Hur som helst.
Jag anser mig ställa upp för alla så mkt jag kan, även fast jag kanske är sämst på att svara i telefon så försöker jag alltid sätta andra i främsta rummet och göra så gott jag kan för att få folk att må bättre. Familj och nära kompisar är i mina ögon en självklarhet. Med detta så tycker jag inte heller att jag är en sådan person som begär massa tillbaka, jag har inga direkta krav på hur man ska bete sig som en vän. Jag ställer upp för att jag vill det, och inte för att jag känner att jag måste det, och att andra i sin tur måste bete sig likadant mot mig.
Visst vet jag att jag har jobbat i stort sett varje dag. Och visst självklart vet jag också om att jag inte har den där friheten som gör att jag kan sitta och pimpla vin när som helst och inte kan springa ut var som helst när alla andra kan. Och jag fattar att andra just nu kanske har mer gemensamt, eftersom jag inte riktigt är i samma sits. Det är självklart att alla får vara med vem fan dom vill hur mkt som helst, det är inte min business och jag skulle aldrig drömma om att påverka det även om jag kunde. Jag vet att min telefon är cp, att jag inte är världsbäst på att svara på den, att jag är rätt låst osv, men ändå försöker jag alltid så gott jag kan, och det spelar i stort sett inte någon som helst roll vem det är det handlar om.
Jag har bråkat i stort sett varje dag ett tag nu, och till sist orkar inte ens jag hålla på i all oändlighet. Så en dag, ist för att upptriggas av adrenalinet, så blev man nästan tom och utpumpad på allt och inget, och var för en gångs skull bara ledsen rakt igenom (vi har en känd tendens att få de små grejerna att bli enorma), så jag ringde för att eventuellt få prata av mig. Att det var juldagen och säkerligen helt fel tillfälle egentligen hade jag ju inte riktigt tänkt på då. Började prata, men det tog inte lång stund innan det förblev tyst i luren, den där äckliga klumpen i halsen gjorde att det var riktigt svårt att få fram ett ord. Sedan tänker man ju att, hon står ju faktiskt där och lockar håret och har druckit massa vin, så jag kanske inte ska förstöra hennes kväll? Efter ett glatt "vad är det?" så bestämde jag mig för att låtsas att det ringde på andra linjen och att jag skulle ringa upp om ett tag. Jag ringde inte upp. Efter ett tag fick man ett sms där man frågar vad som händer. Skrev ett extremt kortfattat sms tillbaka, och avslutade med att det egentligen inte var någon big deal och att jag inte skulle låta det gå ut över henne. Det fick jag inget svar på.
Med tanke på att, iaf jag tycker att det känns, som att jag har ställt upp rätt mkt de senaste månaderna, så känns det lite som att man iaf kunde få ett svar med "absolut ingen fara, du vet att det bara är att säga till så fort det är något" eller något sånt, jag vet att jag brukar säga så iaf (vet ju att det säkert är så egentligen, men ändå).
Fick senare ännu ett sms där hon säger att hon var jätteorolig för mig, och att det självklart bara är att ringa om det är något. Jättegulligt...om det inte hade kommit mitt på natten över ett dygn efter att jag ringde och försökte hålla tillbaka tårarna. Orolig? Hade ju varit mer troligt om det iaf hade kommit samma kväll. Jag vet inte, alla tänker väl självklart inte likadant, med det kändes lite dumt att själv välja tiden när det var dags att visa att självklart brydde man sig, såklart då tiden man inte har något roligare för sig. Visst kanske jag överdriver, men det kändes faktiskt så, hur martyrmässigt och patetiskt det än låter (för tro mig, jag hör faktiskt själv hur fjortisaktigt och småaktigt det hela egentligen är).
Om man nu ska ta upp allt på ett inlägg ist för att ta sig i kragen och ringa upp och reda ut allt (klockan är ju faktiskt bara halv 8 på morgonen), så är det bara mer små saker som man egentligen inte är sur över, men som naggar en i bakhuvudet iaf. Exempelvis att det faktiskt inte går att räkna hur många gånger vi har tagit våra krogrundor, eller hur många gånger jag (och flera andra) har försökt få henne att svänga de lurviga på dansgolvet. Men helt plötsligt får man reda på, att andra gången (vad jag vet) dom två har tagit en egen krogrunda, då jävlar är det dags att dansa hela natten lång. Undrar mest över en töntig tanke om "varför lyckas hon, och inte jag?". Tycker att det är jättekul att man har utökat partyumgänget en smula, så överdrivet många sådana personer finns det faktiskt inte i vår bekanskapskrets. Sedan att det inte längre alltid låter som "du" utan mer som "ni" kan också gnaga lite på mig, är väl säkert bara avis eller något sådant bullshit som jag aldrig gärna erkänner.
Ni känner mig och vet hur tjurskallig jag kan vara, så jag tar ofta till den här "passar det inte längre, så fine"-attityden. Förlåt om det blev lite väl överspelat, men jag är verkligen inte sur på något sätt. Jag tycker fortfarande om er lika mkt som innan. Men det känns som högstadiet all over again, det här med "jag ställer upp för alla, men ingen för mig" gör sig påmind ett uns, och det känns bara dumt och patetiskt att det ska dyka upp i tjugotvå års ålder, men på något sätt kan jag inte hindra den. Självklart kanske jag som sagt överdriver eller överanalyserar som vanligt. Självklart kan jag ha fel och det bara är den värre versionen av "bitterfitta" som ligger tillfälligt ytligare över mig. Självklart hör jag hur töntigt det här egentligen är. Självklart är jag inte sur, det var ju inte värre än så här.
Självklart är inte grejen heller att man ska känna sig påtvingad att vara med en person, självklart är det okej att man inte snackar i telefon varje dag eller är med varandra varje helg, då skulle vi verkligen tröttna på varandra. Men ibland är det trist att helt plötsligt räknas man inte längre på samma sätt.
Vi rymmer bara du och jag - Peaches
Kommentarer
Trackback
